Orden Grundades ”för ridderliga idrotter och adliga bragder” och blev också det första kända ordenssällskapet av vitter betydelse. En rätt awazur var också en svuren fiende till "melancholie" och "hjernegriller". Detta lyser igen i en ordensvisa av Dalin, sällskapets enda ofrälse medlem:
Den sammanhållande medelpunkten för sällskapet var kammarherren hos drottningen Karl Fredrik Piper till Krageholm, då orden stiftades en man på ett par och trettio år. Han var dess ständige Commendeur. Medlemmarna var alla av grevlig eller friherrelig börd samt beklädde civila eller militära ämbeten. Ordens stiftelsedag den 25 januari jämte Gustav II Adolfs och Karl XIII:s dödsdagar var sällskapets stora högtidsdagar. Vid sammanträdena bar riddarna ordenstecknet, ett grekiskt, i ändarna kluvet guldkors med bokstäverna A och W i emalj och i mitten på en av strålar omgiven glob bokstaven S genomstungen av ett svärd. Korset bars i himmelsblått sidenband i ett knapphål på västen. På bordet framför Commendeuren, som i kapitlet förde ordensklubban, låg ordenssvärdet "Tirfing".
Ordensregeln ålade riddarna att leva i orygglig efterlevnad av samfundets lagar, en oföränderlig inbördes vänskap och en obrottslig tystnad av ordenshemligheterna. Sällskapets valspråk, "tro och redlighet", sannolikt innebörden i sällskapets mystiska, till sitt ursprung icke närmare benämning. Enligt Dalin innebar orden Awazu och Wallasis sällskapets "arcana". Ett annat "arcanum" var, enligt samma Dalin, "det heliga tretalet som riddarna av sina fäder lärt sig vörda". Sällskapet, som höll sina sammanträden i Commendeurens bostad, tycks ha haft sin glansperiod under 1730-talet och därefter snabbt deklinerat. Politiskt stod sällskapet nära Hattpartiet, och strävade efter att upprätthålla 1600-talets krigiska traditioner vilket framträder tydligt i ordenssekreteraren Dalins ordensdiktning.
"Awazu-orden var ett gladt samfund med ett ganska uppsluppet sällskapslif. Af handlingarna finner man många kallelser till gemensamma måltider, t.ex. på högtidsdagen den 25 januari, kl 12 på dagen, då ordensbröderna skulle infinna sig hos Piper för att begiva sig ut till Brahelund, ett värdshus i nuvarande Hagaparken, och där middag samt med största solenitet fira stiftelsedagen. Egendomligt nog sammanfaller Awazu-ordens upphörande med de svenska riddarordnarnas uppkomst, och de inrättades under inverkan af Awazu-riddaren Carl Gustaf Tessin."
En studentorden finns med samma namn.
Källor:
Ordens syfte och frimureriet innehåll är personlighetsutveckling (utifrån kristen-etisk grundsyn), brödragemenskap och människokärlek i form av logearbete/diskussioner, brödramåltider/annan samvaro samt insamlingar till välgörande ändamål. Logearbetet är fastställt år 1800, men språket i ritualerna är från 1700-talet. På så vis är frimureriet också en stor och levande kulturskatt. Frimureriet är den största källan till andra ordenssällskaps ritualer. Ritualerna är mycket vackra och stämningsfulla:
Frimureriets begynnelse är tyvärr höljt i dunkel, och har gett upphov till flera teorier om hur frimureriet kommit till. Enligt den vedertagna uppfattningen har frimureriet sitt ursprung i medeltidens sammanslutningar av byggnadshantverkare, som flyttade från den ena stora arbetsplatsen till den andra vid byggen av slott, borgar och kyrkor. Dessa "fria murare" var inte anslutna till städernas gillen och skrån. Detta kan vara en orsak till benämningen frimurare. På byggplatserna hade arbetarna en s.k. bygghydda. På engelska heter det lodge, vilket är detsamma som loge. Där invigdes gesäller och lärlingar först och främst i yrkets hemligheter, men de fick också del av värdefulla levnadsregler.
Efterhand som katedralbyggandet minskade, började de riktiga murarna/stenhuggarna (engelska mason, franska maçon = stenhuggare) anta andra personer än stenhuggare till sina gillen (i princip fackföreningar) som beskyddare eller hedersmedlemmar. Det tidigaste exemplet på detta finns i Edinburgh år 1600 när en skotsk Laird (godsägare) skrivit under ett mötesprotokoll för ett murargille. Då dessa främmande medlemmar var tongivande i samhället fick de så måningom också stort inflytande i gillena/ logerna. Denna historieskrivning skildrar frimureriets framväxt i Skottland - förloppet i England är mindre känt. Världens äldsta loge, Lodge Mother Kilwinning No. 0, The Mother Lodge of Scotland sägs ha påbörjat sin verksamhet ca 1140 som murargille för att så småningom övergå till frimurerisk verksamhet.
Tidigaste primära omnämningen av frimureri är den 16 oktober 1646, då Elias Ashmole (Windsor Herald at Arms) noterat i sin dagbok att han och Överste Henry Mainwaring antagits som murare i en icke arbetande murarloge i Warrington, Lancashire. Inga regalier, matriklar, stadgar et c äldre än ca 1600 finns bevarade. Det finns dock ett 50-tal äldre dokument som berör frimureri vilka kallas "the Old Charges", men forskningen kan inte med säkerhet visa att dessa rör icke arbetande frimurarloger (till skillnad mot de arbetande logerna - i princip motsvarigheten till nutida byggfacket). Det äldsta är troligen "The Regius Manuscript" daterat till någonstans mellan 1390 och 1540. Äkta frimurarritualer finns bevarade från 1690-talet och framåt. Det humanitära frimureriet, d.v.s. de tre grundläggande graderna, är i stort sett lika världen över och fick sin form under 1720-talet då den tredje graden tillkom (belagd tidigast 1725). 1717 bildades United Grand Lodge of England (UGLE) och är som äldsta nationella storloge "högst i rang".
Frimureriet fördes från Storbritannien till Frankrike av katolska engelsmän som tvingats i exil. Frimureriet med de tre graderna rönte till en början uppskattning i Frankrike men tappade därefter mark. Man började därför inrätta höggradssystem i mitten av 1700-talet som tillvaratog den riddarromantiska strömning som fanns i samhället vid den här tiden för att locka medlemmar. Det s.k. spekulativa frimureriet är idag väl utbyggt i världen med olika antal tilläggsgrader och innehåll beroende på system. Alla bygger dock vidare på innehållet i Symbolic/Craft/Blue Lodges (i Sverige kallat S:t Johannesfrimureriet efter murarnas skyddshelgon). Hertig Carl, sedermera konung Carl XIII, skapade under slutet av 1700-talet det sammanhållna och mycket väl genomtänkta svenska systemet som används i Norden och delar av Tyskland. Här är det humanitära och det spekulativa frimureriet är helt integrerat, till skillnad mot andra system där de två är olika institutioner.
Frimureriet kom till Sverige genom svenska adelsmän blivit invigda i Frankrike. Till en början etablerades s.k. privatloger, loger som bar namn av grundaren och som ofta sammanträdde hemma hos denna. En sådan var Wrede Sparres loge, instiftad 1735. Formellt konstitutionspatent erhölls först 1737 genom friherre Carl Fredrik Scheffer utfärdat av den franske Stormästaren Charles Radclyffe, greve av Darwentwater. Logen upphörde 1747 i samband med att Wrede Sparre flyttade från Stockholm då han blivit överstelöjtnant för Västgöta kavalleriregemente.
1752 grundandes logen "S:t Jean Auxiliaire" av kaptenen greve Knut Carlsson Posse. Konstitutionspatentet hade erhållits av den dåvarande franske stormästaren Louis de Bourbon-Condé, greve av Clermont, prins av blodet. Många av de kringspridda frimurarna från avsomnade och vacklande privatloger blev bröder i denna nya loge. Genom att alla äldre handlingar m.m. från Wrede Sparres loge, liksom många av logens medlemmar upptogs i "S:t Jean" kom man att leda sin härstammning ända till 1735. Logen kallades i de äldsta matriklarna "Sveriges moderloge" eller "den första lagliga svenska loge". "S:t Jean Auxiliaire" sammanslogs 1799 med logen l'Union och heter idag "Den Nordiska Första S:t Johanneslogen".
Den 23 juni 1753 åtog sig konung Adolf Fredrik "öfvermästarskapet öfver alla frimuraresamhälden i riket", han blev med andra ord det svenska frimureriets förste höge beskyddare. Och inte bara det, "Hans Majestät antog Själf styrelsen öfver en S:t Johannisloge uti Stockholm". Det var alltså Adolf Fredriks loge eller Kungalogen som nu kom till och flera forskare anser det troligt att det var den tidigare Gardeslogen som bytt namn. Den blev märkligt nog inte erkänd av de andra logerna förrän 1762 och insomnade 1775. Den nuvarande logen Adolf Fredrik grundades 1998 till den förras minne.
Kanslirådet Carl Friedrich Eckleff påbörjade arbetet med höggrader genom att först instifta den första svenska reguljära skottelogen, S:t Andreaslogen "L'Innocente" i Stockholm 1756 och därefter storkapitlet "L'Innocente" (eller "Chapitre Illuminé"). Historien känner honom som en hängiven frimurare och poet. År 1753 grundade han Tankebyggarorden, ett forum för tidens ledande svenska diktare. Eckleffs egna, högstämt undervisande poetiska ansatser rönte varken då eller senare någon nämnvärd uppskattning. Större framgång hade han som frimurare. Under sin långvariga stormästarperiod lade han med sin entusiasm och sin organisationsförmåga grunden till frimureriets exceptionella uppblomstring i Sverige i slutet av 1700-talet. Enligt samtida uppgifter talade Eckleff inte just om annat än sina frimurarideal. Han var en originell och känd personlighet, som väckte både löje och respekt hos omgivningen. Eckleffs bibliotek var erkänt som ett av de mest högtstående i Sverige.
Ordensringen som bäres på höger långfinger utdelas i VIII graden; inför denna grad är man också skyldig att inlämna utkast till vapensköld som i färdigt skick hängs i kapitelsalen i resp. provinsialloge. Antalet grader i det svenska systemet är 10, men en grad är dubbel (IV-V) vilket gör att det finns 11 grader. Innehavare av den högsta graden kallas Riddare och Kommendörer med Röda korset (R&K). Sedan man infört åldersgränsen max 75 år för ordens högsta ämbetsmän, så är R&K är numera INTE per automatik Riddare av Carl XIII:s Orden: det finns ungefär 60 R&K och ca 30 av dem är DESSUTOM Riddare av Carl XIII:s Orden. Skillnaden ligger i att R&K är en grad inom ordenssällskapet och bärs därför inte offentligt. RCXIII:sO är en officiell förtjänstorden ledd av konungen. Varje svensk konung fr.o.m. Adolf Fredrik har varit Ordens Höge Beskyddare. Konung Carl XIII till och med Gustav VI Adolf har också varit stormästare. Flera prinsar har varit OM över olika loger, prins Bertil t.o.m. stormästare efter konung Gustav VI Adolf.
Som kuriosa kan nämnas att frimurarna kom att "rädda" golfen i mitten av 1700-talet. De brittiska frimurarna behövde motion och de införde en eller flera rundor golf före logesammanträdet och brödramåltiden. Frimureriets stora expansion i Storbritannien var mellan 1740 och 1780. Frimurarna kunde administrera, de skrev regler, de införde klubbliv och antalet golfare steg under perioden från c:a 500 till c:a 5 000. Olyckligtvis fick Sverige sitt frimureri via Frankrike och Tyskland. Hade man tagit det via Skottland hade vi säkerligen fått golfspel på köpet redan under det tidiga 1700-talet.
Källor:
Mopsrasens historia i England går tillbaka längre än någon annan ras utom greyhound. Det är allmänt accepterat att Willhelm av Oraniens sonsons son, William III, som blev kung i England 1688 introducerade mopsen där. Den lilla hunden blev en så viktig medlem av det brittiska-oraniska kungahuset att de kungliga hundarna alltid var försedda med ett orange - familjefärgen - sidenband, för att visa att de var ärade medlemmar av the Royal Household of Orange. I egenskap av hovhund blev mopsen snart så populär att ingen förnäm dam ansågs välklädd utan en mops på armen.
Orden var en lekfull ironisk drift med frimurarnas ritual, vilket på intet sätt hindrade flera frimurare att låta sig antagas till mopsar. Orden kan ha uppstått som konsekvens av den påvliga bannbullan mot frimureriet för att genom annat namn ändå skapa möjlighet för frimureriet att verka, alternativt som en hovorden och drift med det allvarstyngda frimureriet. Den var öppen för både män och kvinnor. Mopsordenstecknet var av en naturtrogen mops i guld och emalj fästad vid ett purpurband, vilket av allt att döma bars runt halsen som ett hundhalsband. Ordensymbolen fanns också som dekoration på kravattmärken, på spatserkäppar, etc.
Greve Tessin införde orden i Sverige, och var tillsammans med hustrun Ulrika Sparre ordens två stormopsar (logemästare). Bland dess ledamöter var tronföljaren Adolf Fredrik (sannolikt dess stormästare) och prinsessan Lovisa Ulrika och hela det unga hovet. Den sista logesammankomsten med mottagning synes ha varit den 29 augusti 1746 då man i lärlinge- och medbroderloge recipierade greve Tessins trotjänare "Kart-Ficke", understallmästaren Georg Wilhelm Roth.
Källor:
All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.
