Ordenssällskap införda i Sverige 1750--1774

Fraternal Orders Introduced in Sweden 1750--1774

1753 Tankebyggarorden +

Tankebyggarorden är det äldsta fast organiserade sällskapet för litterärt skapande i vårt land. Tankebyggarna ville göra en parktisk-konstnärlig insats, och i det avseendet skiljer de sig både från Awazu och Wallassis och från äldre, mer eller mindre lärda samfund i Sverige. Grundandet av orden skall också ses i samband med frihetstidens intensiva verksamhet för svenska språkets upphjälpande.

Orden verkade som en litterär akademi och var organiserad som ett ordenssällskap. Akademiformen gav orden en praktisk fungerande organisation, men detta innebar inte att ordensapparaten skall uppfattas som ett likgiltigt eller löjeväckande utanverk, ett hemlighetsmakeri för dess egen skull. Ordenstanken innefattar principen om inbördes demokrati. I ordenssammanhanget spelar börd, ställning eller ålder ingen roll. Här gällde endast den förtjänst som gagnade det gemensamma ändamålet. Den strikt upprätthållna avskildheten från gängse sociala hierarkier och sammanhang gav rimligtvis en frihet åt tankeutbytet som inte skulle ha tillåtits annars vid denna tid.

Eckleffs "Förteckning på Samhällets Ledamöter och deras Vahlspråk" för 1753 förtecknar medlemmar från 1 till 34. Ordensnamnet anges med begynnelse- och slutbokstäver och däremellan ett växlande antal asterisker, till exempel Tr****t, Trofast (Gyllenborg), Fr****g, Fredlig (Reuterholm), U****e, Uranie (Nordenflycht). Valspråken består av latinska mer eller mindre bevingade ord och sentenser.

En rad av samtidens kända diktare och litteratörer var tankebyggare: fru Nordenflycht, Gustaf Philip Creutz, Carl Gyllenborg, Johan Fischerström m.fl. Man anordnade tävlingar och publicerade ordensmedlemmarnas dikter 1753, 1754 och 1756 under titeln "Våra Försök". Rätt snart bildades dock ett kotteri med fru Hedvig Charlotta Nordenflycht, Gustaf Philip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg som de ledande. Dessa samlades i fru Nordenflychts hem, medan majoriteten möttes hos Ordensmästaren Eckleff.

Redan under 1750-talet tycktes den senare gruppen ha upplösts och kvar blev fru Nordenflychts "salong", som fortsatte ordens litterära verksamhet. I ett brev till Albrecht von Haller berättar hon om orden, att hon är dess enda kvinnliga ledamot och dess "presidente". De två volymerna "Witterhets arbeten, utgifne af et Samhälle i Stockholm" (1759, 1762), är i huvudsak ett verk av den inre kretsen under ledning av fru Nordenflycht. Häri ingick bl.a. reviderade dikter från de äldre samlingarna. Nordenflychts företal skisserar en ny litteratursyn med betonande av skapandets originalitet. C F Eckleff har annars haft stor betydelse för det svenska frimureriets utveckling.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag
  2. Stålmarck, T. (1986) Tankebyggare 1753-1762. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Sudies in History of Literature 29. Stockholm: Almqvist & Wiksell International

1757 Läriga Brödragillet + ?

Bland medlemmarna fanns A. G. Leijonhufvud, Creutz, Gjörwell, A. Schönberg och Joh. Elers.

Källor:

  1. Stålmarck, T. (1986) Tankebyggare 1753-1762. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Sudies in History of Literature 29. Stockholm: Almqvist & Wiksell International

1757 Fackelorden +

Carl Friedrich Eckleff var på fädernet av holstiensk härstamning och vistades som yngling i Kiel, där han kom i kontakt med skalden och dåvarande holsteinske statsrådet Samuel Triewald. Denne var "fackelmästare" i det Kielska Fackelhärberget, ett ordenssällskap med vitter inriktning. I stadgarna för den svenska avläggaren heter det att medlemmarna skall ägna sig åt "vitter sysselsättning i moraliska, filosofiska, vittra och nöjsamma men aldrig i teologiska, politiska eller smutsiga ämnen".

Eckleff uppger att han fått alla fackelgraderna av Triewald, och att det förefaller högst sannolikt att han kopierat det Kielska sällskapets stadgar.

Fackelorden hyrde lokal i frimurarsamhällets hus på Stora Hamngatan i Göteborg.

Källor:

  1. Stålmarck, T. (1986) Tankebyggare 1753-1762. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Sudies in History of Literature 29. Stockholm: Almqvist & Wiksell International

1758 L'Ordre de l’Arc et du Carquois +

Orden var en snilleblixt från riksrådet och guvernören Carl Fredrik Scheffers sida. Prins Gustaf hyste av naturliga skäl en stark motvilja mot lärarnas politikundervisning men brann av intresse för teater och ceremonier. Nu skapade guvernören en orden där barnet blev både huvudperson - stormästare - och regissör - han reglerade i detalj kostymer och ceremonier -, men där han bibringades sunda enväldesfientliga principer. Orden hade ett tredubbelt syfte: välgörenhet, studier i politik och folkrätt samt kroppsövningar (bågskytte).

Orden torde ha fortsatt till maj eller juni 1758. När prins Fredrik skulle intas i sällskapet fick drottningen för första gången höra talas om verksamheten (kanske skvallrade älsklingssonen?). Reaktionen lät inte vänta på sig. Kungaparet befallde omedelbart att orden, "ett oanständigt narry", skulle avskaffas.

1759 Concordia-Orden eller Enighets Sällskapet +

Vid inträdet i orden fick var och en av medlemmarna avlämna en förseglad levnadsbeskrivning, som endast fick öppnas av medlemmen själv fr kompletteringar samt slutligen av den ordensbroder som av Ordens Mästare utsågs att hålla minnestal efter medlemmens frånfälle.

Sammankomst hölls på kallelse av Ordens Mästaren. Årligen skulle två bestämda högtidsdagar firas, nämligen den 18 februari (Concordia-dagen) och den 1 juli. Därutöver samlades ordensbröderna oftast för intagning av nya medlemmar och för behandling av uppkomna frågor. Förvaltningsärenden skulle först beredas av det s.k. Ekonomiska Sammanträdet som bestod av ett mindre antal särskilt utsedda medlemmar.

Sammankomst hölls i förhyrda lokaler, vanligen hos någon ordensbroder. Under lång tid samlades man i assessor Gersdorffs hus (Sjöbladsskolan på Bredgatan) och någon gång hos inspectoren Ringius på Hästö. År 1796 noteras ett anbud från källarmästare Willman som erbjöd sig att upplåta rum samt uppassning med pipor, tobak och svagdricka vid logens sammankomster för 40 riksdaler specie per år.

Orden syftade till att sammanföra manliga personer, som med vördnad och fruktan för Gud och laglig överhet förenade vilja till samverkan i enighet. Därutöver utövade orden en omfattande och effektiv hjälpeverkamhet på olika sätt mot såväl logemedlemmar och deras anförvanter som utomstående. Sjuk border skulle besökas och vårdas, och åt nödställda änkor och barn lämnades hjälp. Efter branden 1790 i Karlskrona mottog Arons loge 100 Rd Spec från Stockholmslogen till utdelning bland änkor och barn.

När ordensbroder avled skulle all hjälp givas till efterevande med både begravning och boutredning. Alla logens bröder av indelade i likbärarlag som på Ordens Mästarens påbud skulle träda i verksamhet. Orden hade till och med en egen likvagn som "projecterats" av skeppsbyggmästaren Sheldon.

En intressant företeelse var de "Cardinal-frågor" som ställdes till nyantagne medlemmar. Var och en fick en fråga att behandla och skriftligen besvara i en avhandling, som skulle inges till orden inom tre månader. Det blev givetvis frågar av det mest skiftande slag, i regel av allmänt intresse inom medlemmarnas kompetensområde. Åtskilliga bedömdes vara så väl genomarbetade att de trycktes och publicerades, medan andra inte nådde längre än till brödrakretsen. Några exempel:

Efter 1800 synes verksamheten sakta ha ebbat ut. 1830 överlämnades alla Concordias ordensakter av de två återstående medlemmarna för att omhändertagas av S:t Mikaels Orden.

Källor:

  1. Gartling, B. (red.) (1981) Ordensliv i Carlscrona. Föreningen Gamla Carlscrona Årsbok 1980. Karlskrona: Föreningen Gamla Carlscrona

1760 Stora Amaranther Orden (SAO)

Vid en fest på Stockholms slott 1653 uppträdde drottning Kristina som herdinnan Amarante - namnet valde hon som uppmärksamhet åt en ny gunstling, ambassadören Pimentel, född i Amarante i Portugal. Vid festen dansades en gavott med 14 utvalda par vilka listades "par Ordre d'Amarante" av kammarherre Christoff Delphicus Dohna. Dessa utgjorde grunden i den galanta hovorden (senare statsorden) som därpå stiftades. Den tilldelades furstliga personer, främmande sändebud och högstående svenskar. När Kristina flyttade från Sverige upplöstes "La frairie d'Amarante".

SAO nybildades på Kristinadagen av högreståndsungdomar. Utöver Claes Qvist och Edvard Johan Sondell anges bland de första ledamöterna H. Sondell, J. A. Malmgren och Beata Elisabeth Malmgren. Ingen av dessa hade någon framstående plats i samhället eller en stadgad ålder. Qvist var 21 år liksom E. J. Sondell och Beata Elisabeth Malmgren var inte äldre än 16 år. Den förstnämnde tycks ha varit en glad "ung man i verken", bokhållare i rikets ständers bank, men hade redan vid 27 års ålder spelat ut sin roll i stockholmsvärlden och reste då till England, varifrån han aldrig återkom. Han var av den adliga ätten Svinhufvud i Västergötland, men hans farfar inspektoren Daniel Svinhufvud försakade adelskapet och kallade sig Qvist (sålunda stamfader för den gren av ätten som sedemera bar detta namn). Claes Qvist var en av Bellmans fordringsägare 1764 och hade varit hans kamrat i banken. Han varnades såsom sökt för gäld samt fick i april 1764 på begäran avsked. E. J. Sondell var notarie i norra förstadens västra kämners-rätt, slutligen borgmästare. Han avled 1802. Om H. Sondell finns inga upplysningar. J. A. Malmgren och hans syster var barn av förste inspektoren i packhuset Anders Malmgren. Broderns yrke är okänt och han lär ha dött 1804. Systern sägs ha haft lysande och väl odlade själsgåvor. Hon gifte sig med öfverdirektören D. A. Theel, en av sin tids bästa kirurger. Bland hennes väninnor nämns fru Schröderheim.

Vid sidan av sällskapsnöjen hade orden i början också högre syften, att "i en vald krets främja allmaktens ära och sådana göromål som icke kunna misshaga det allseende ögat". Ingen fick intas som inte bekände sig till den evangeliskt-lutherska läran. Snart förvandlades detta sällskap till ett förnämt gille för Stockholms högre samhällsklasser och Orden var framgångsrik under 1700- och 1800-talen då den varken strävade mot höga syften eller ägnade sig åt ohöljd Bacchusdyrkan. Till en början höll man till i Piperska Muren, därefter i Westmanska huset vid Kungsbacken och ägde då del i den egendomen innan den såldes till Kungl. Vetenskapsakademien, hyrde sedan in sig i enskilda lägenheter, på 1840-talet i De la Croix salonger vid Brunkebergs torg men överflyttades till slut till Börsen. Anordnar idag sällskaplig samvaro med intagning av nya medlemmar och bal vart annat år. Sammankomst hålls i Stockholms stadshus eller på Grand Hôtel under våren.

Gustaf III hade planer på att införa Stora Amaranther Orden som en kungl. riddarorden, men dessa skrinlades troligen för att SAO redan återuppstått som en sällskapsorden.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag
  2. Simonsen, A. (2001) Bland hederligt folk. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet
  3. Åhlén, B. (red.) (1951) Svenskt föreningsregister. Uppsala: Nybloms förlag

1761 Timmermansorden (TO)

Orden arbetar med karaktärsdaning utifrån kristen-etisk grundsyn och med en omfattande social hjälpverksamhet med hjälp av fonder och insamlade medel. Från början var den riktad till skadade i krig och byggnadsarbetare, sedan även till andra hjälpbehövande. Från sjunde graden, som är den centrala graden, bäres på höger långfinger en ordensring. Bröder av högsta graden är skyldiga att låta uppmåla sin vapensköld för upphängning i hyddan. Generalguvernören utser testamentariskt sin efterträdare. Väntetiden för inträde är ca 8-9 år.

Eftersom åtminstone en grad är hämtad från ett utdött ordenssällskap stiftat av konung Richard II 1380, anges denne ibland legendariskt som ordens grundare. Enligt orden är bakgrunden till ordens skapande på 1500-talet Henrik VIII instiftade protestantism i England, vilket efter hans frånfälle så småningom ledde till religiösa oroligheter. "De Nazareiska Bröderna" instiftades 1552 för att försvara protestantismen under den hårda återgången till katolicismen under drottning Maria "den blodiga".

Efterhand tvingades de tongivande protestanterna att fly till Skottland för att undgå avrättning, och De Nazareiska Bröderna samlades på ön Lewis. Earlen delade in dem i regementen och sysselsatte dem med timmermansarbeten, bl.a. skeppsbyggen för att klara återfärden. Man återvände för att stötta protestantiska Elisabeths väg till tronen, vilket uppnåddes 1558. 1559 diskuterades en upplösning av orden, men Earlen menade att Elisabeth ännu var en ung och oprövad drottning, möjlig att pressa. Earlen förordade i stället en ombildning, som trädde i kraft 1560. Då bytte orden namn till "Det Levitiska Brödralaget och Timmermansorden". Huruvida detta är historiska fakta eller en ordenslegend låter jag vara osagt.

Orden fanns utöver England (Order of Carpenters) också i Frankrike (L'Ordre des Charpentiers), Holland samt kanske också i Tyskland där Gustaf II Adolf i Worms ska ha blivit upptagen i Orden (3). Den första hyddan i Sverige hette S:t Jacobii hydda efter Poppe, livländsk adelsman född i Dorpat 1719 som tjänstgjort som löjtnant i Ryssland, Frankrike och Holland. Han hade i Amsterdam fått rättighet att stifta Nordiska Timmermansorden. Poppe ankom till Stockholm och vistades här flera månader, sysselsatt med förberedelser för orderns upprättande. Han föll med sitt förtroende på löjtnanten Barfod, en helt ung man, och installerade honom 1760 till första föreståndare för den svenska Timmermansorden. Som ordens första ledamöter anges hovgulddragaren P Widman, guldgravören L Falck (utdömd), postinspektören N Lindman, kungl. sekreteraren i postverket L Hellström, bankobokhållaren C Qvist, etoffsfabriköen A Fryxell, handlanden E Carlsson, advokatfiskalen D Lithander och landssekerteraren E I Mannerhjerta. Barfod avled 1768 i Helsingborg av nedsvalda knappnålar. Numera finns endast en hydda av orden, nämligen S:t Georgii hydda i Stockholm med namn efter Barfod.

Timmermansorden började sin verksamhet på Bergsund, flyttade 1765 till Piperska muren och 1788 till det av trädgårdsmästaren Erik Lindbloms dödsbo inköpta Eriksberg vid Träsket. Till dödsboet betalade orden 5 633 rdr 16 sk. specie. Ordens nuvarande stamhus på Eriksberg, invigt 1923 och med Isak Gustaf Clason som arkitekt, innehåller förnämliga samlingar av konst, vapen, böcker, mynt och medaljer. För att ordens högre ledamöter måtte även efter döden vara i varandras närhet, så inköptes 1792 en murad grav i det norra av de vid Ladugårdslands kyrkas västra gavel befintliga gravkor. Där är flera ledamöter begravda. Den 1 november 1796 inrättade Timmermansorden ett hospital "till betygande af ordens undersåtliga glädje däröfver, att Gustav IV Adolf på denna dagen fyllde dess myndiga år och emottog Sina Fäders Konungatron". Till detta hospital skänkte den bekante Badin ("Morianen") i årlig ränta en tunna vete och en tunna korn av Sälna hemman jämte flera gåvor. (3)

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag
  2. R von Essen, Timmermansorden 1761-1961. Minnesskrift utg. till hugfästande av S:t Georgii svenska timmermanshyddas 200-åriga bestånd, 1961.

1765 Coldinu Orden (CO)

Orden ägnar sig åt karaktärsdaning utifrån kristen-etisk grundsyn. Ordenssällskap knutet till sjöfarare och deras traditioner. Orden har legendariskt ursprung i Spanien på Columbus tid. Endast högsta gradens medlemmar lär känna ordens historia före införandet i Sverige. Månen är en av de viktigaste symbolerna.

Friherre Björnberg hade själv upptagits såsom medlem i denna orden år 1755 ombord på ett engelskt fartyg av en engelsman vid namn V:m Bird i Göteborgs hamn. Två år senare blev Björnberg, officer vid furst Edvard Hessensteins regemente, först befordrad till högre grader av den franske örlogskaptenen François Thurot ombord på det franska krigsskeppet Belle Isle som låg på Göteborgs redd och sedermera av denne vederbörligt bemyndigand att såsom A-n R-r inrätta Coldin i Sverige. Thurot stupade 1762 i en sjöträffning mot engelska kommendören Elliot.

Jämlikt sin instruktion antog friherre Björnberg till en början fem ledamöter nämligen År 1757 auditör Christoffer Cedergren och regementspastor Anton Grimbeck i Göteborg, år 1761 protokollsekreteraren Johan af Bjerchén i Stockholm samt år 1763 kammarherren, friherre Knut Leijonhufvud och kaptenen, friherre Carl Fredrik Leijonhjelm, de båda senare på Sveaborg i Finland. År 1764 började Björnberg utrusta Arla Coldinu Orden, som den 8 maj 1765 kunde invigas, och sålunda blev Stam Coldin i Sverige; år 1766 grundade han å Sveaborg en loge, som fick namnet Månans Coldin. Dess förste styresman blev friherre Leijonhufvud. År 1769 tillkom Kronans Coldin i Karlskrona. Arla Coldin skänker årligen pengar till bl. a. behövande äldre damer och till församlingsbor i Kungsholms Sankt Göran samt för vetenskaplig forskning inom för Coldinu Orden närstående områden. Göta Coldin, som också har ett eget hus, håller sedan 1797 en frisäng för fattiga sjömän på Sahlgrenska sjukhuset. Orden har även funnits på St Bartholomey då denna var en svensk koloni.

Coldinuordens bruk, att planterar gröna eller vita kors med vit eller grön kant i skärgården på ordens stora högtidsdag den 14 augusti. är en obruten tradition från Prins Henriks sjöarsenal. Den navigationstekniska betydelsen är idag mestadels av ringa karaktär men den symboliska korsplanteringen finns kvar som en tradition i våra dagar. Prins Henrik eller Henrik Sjöfararen som han också kallades var ståthållare i Sagres som var hans residensstad i dåvarande konungariket Algarve på Iberiska halvöns sydvästra del. Han upprättade under första hälften av 1400-talet Portugals första astronomiska observatorium och en sjöarsenal. Där drog han försorg om utbildandet av skickliga sjömän och matematiker.

Nästan årligen utsände prins Henrik expeditioner mot söder och Afrikas kust ända ner till Senegal och Gambia. Även Madeira, Azorerna och Kap Verde togs därvid i besittning. Det var prins Henriks förtjänst att portugiserna började med sina upptäcktsresor som efter hans död ledde till upptäckten av sjövägen till Indien. Kors sattes upp såsom sjö och landmärken vid sjöexpeditioner och upptäcktsresor dels för att visa för andra sjöfarare att platsen var utforskad på ett eller annat sätt, samt att det i förekommande fall kunde överensstämma med kartor som man kontinuerligt ritade och uppdaterade. Vid de olika expeditionerna fanns alltid en kyrkans representant närvarande enär den var den i särklass största världsliga och andliga makten. Grundtanken var att man ville sprida det kristna medmänskliga budskapet. Korset var därför den naturliga symbolen att sätta upp för att utmärka en plats som hade betydelse för navigationen både på land och på haven. Man började med kors tillverkade av trä men dessa förfors alltför snabbt och stenkors fick om möjligt ersätta träkorsen. Att plantera kors tillverkade i järn gjorde man ej enär materialet var dyrt och fortfarande relativt sällsynt. Järnkorsens historia börjar först några hundra år senare när materialet hade blivit mer allmänt och därmed billigare.

1765 seglade fem båtar från Coldinuorden i Stockholm till Krankholmen, som inte ligger långt från Drottningholm. Det blev det första utflyktsmålet för en eskaderfärd med svenska segelbåtar. Coldinuorden skaffade sig fasta stödjepunkter, precis som de andra två sjöordnarna Svea och Neptuni Orden. Dessa hade formen av små fästningar. 1786 invigdes fästningen Carthago på Lilla Essingen, ett runt torn med salutbatteri och på Lidingö fanns ett liknande kastell. Dit seglade man, det blev belägringar och bataljer. Carthago revs först på 1930-talet.

På Reimersholme i Stockholm finns ett Coldinukors på holmens högsta punkt. Vid en Arla Coldinu-festlighet på ön 1790 restes ett kors. Vid en ny festlighet år 1810 byttes detta ut och ett tredje kors uppsattes år 1947. Kvar från 1810 finns en metallplatta med Coldinuchiffer. En likalydande inskription hittades gömd i taket på Reimersholms malmgård. När chiffret hade lösts visade det sig vara tre bibelställen: Matteus 28:6-7, Johannes 20:29 och Esaia 54:10.

För sin ordinarie verksamhet införskaffade Orden Piperska muren av Stora Amaranter Orden 1807 för 3 660 riksdaler och 32 skilling banco. Arla Coldin hade då hyrt lokalen sedan 1784.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag
  2. Simonsen, A. (2001) Bland hederligt folk. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet
  3. Åhlén, B. (red.) (1951) Svenskt föreningsregister. Uppsala: Nybloms förlag

1765 Innocence Orden (IO)

De närmast följande efter grundarna var Nils von Rosenstein, statsrådet, friherre G. F. Åkerhjelm och överste-kammarherren, greve M Lewenhaupt. Orden skall i alla tider bära namnet Ändovänkaner Orden eller, för utomstående, Orden l'Innocence eller Innocence Orden.

Orden har två mål: att inom ramen för Stort Ordensgille med Stor Reception samla sina medlemmar till festlig samvaro, dans och andra oskyldiga spectacles, för att de därur skall kunna hämta den sötma som ärlig vänskap och förtrolighet kan ge, samt att bedriva välgörande verksamhet. Ordens sjätte grad är en hedersgrad och ordens sjunde grad är en ämbetsgrad.

Orden utnyttjade samma lokaler som SAO: till en början höll man till i Piperska Muren, därefter i Westmanska huset vid Kungsbacken, hyrde sedan in sig i enskilda lägenheter, på 1840-talet i De la Croix salonger vid Brunkebergs torg men överflyttade till slut till Börsen. Orden samlades länge varje år till högtidligt firande av stiftelsedagen. I början på 1900-talet beslöts emellertid i samråd med Stora Amaranther Orden, att de båda ordnarna skulle avhålla sina högtidssammankomster vartannat år och att Innocence Orden skulle hålla sina på udda årtal. Uppehåll i verksamheten gjordes under och närmast efter världskrigen. I övrigt har högtidssammankomster hållits kontinuerligt sedan orden stiftades.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag
  2. Åhlén, B. (red.) (1951) Svenskt föreningsregister. Uppsala: Nybloms förlag

1766 Bacchi Orden, Capitlet af de Två Förgylta Svinen +

Fredmans sång nr 2, Bacchi första riddarslag, framfördes Barbaradagen den 4 dec. 1766, och därefter tillkom en stor del av de burleska ordensparodierna. År 1771 framförde han på Sulpitii-dagen den 20 april 1771 dikten "Bacchanaliskt häroldskapitel" med fyllbultar i ett fingerat ordenskapitel med riddardubbningar, parentationer od.

Ur Bellmans parodiska Bacchi Orden framväxte så småningom vårt första backanaliska ordenssällskap Par Bricole som fått många efterföljare och följer den parodisk- humoristiska ritual som Bellman införde.

En studentorden finns med samma namn.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag

1766 Kungl. Sällskapet Pro Patria (är idag inte längre ett ordenssällskap)

Sällskapet är av medeltida ursprung enligt den historik över Sällskapets upprinnelse, omskiften och öden som utgavs i tryck av Sällskapet år 1901. Enligt denna skrift har Sällskapet sin upprinnelse i det av konung Karl VIII Knutsson och Engelbrekt stiftade Svenska Gillet som anses vara det äldsta förekommande svenska sällskap. År 1766 är betydelsefullt i Sällskapets historia. Sammanslutningens namn ändrades då till Svenska Landtorden Pro Patria, samtidigt som man ombildades till ordenssällskap.

I Pro Patrias samling av föremål med anknytning till Sällskapets ordensverksamhet finns en i ett läderetui förvarad ordenskedja. Den består av elva förgyllda, niouddiga stjärnor, i mitten prydda med tre kronor och dubbel lagerkrans. Mellan stjärnorna, vars baksidor är osmyckade, sitter fästen av förgyllda ringar tio blå patriarkalkors. Kedjan avslutas med ett genombrutet monogram i blå färg under en förgylld kunglig krona. Monogrammet har i mitten bokstaven S, på två sidor omgivet av de konstrikt utformade bokstäverna E och C. Under monogrammet är ordenstecknet fästat med en förgylld kedja. Tecknet utgörs av ett vitt kors med fyra lika långa, rakt avslutade armar. Mellan dessa sitter små, blå patriarkalkors. I ordenskorsets mitt finns en cirkelrund, blå infattning med orden Pro Patria i förgylld skrift och tre förgyllda kronor. På infattningens baksida är en pyramid svagt tecknad. Den bär en platta med bokstäverna E och C. Det är antagligt att kedjan gjorts för förste styresmannen i den år 1766 Svenska Landtorden Pro Patria. Sällskapet stod då under ledning av presidenten i Kommerskollegium Edvard Carleson. Det är dennes initialer som finns i ordenskedjans dekor.

Några av ledamöterna av Svenska Landtorden bildade under åren 1770-1771 ett utskott som först kallade sig Svenska Patriotiska Sällskapet, från 1772 Kungl. Patriotiska Sällskapet. Under 1700-talet utgav utgav detta Sällskap ett flertal skrifter till lanthushållningens och hantverkets tjänst. År 1772 upplöstes sambandet helt med Svenska Landtorden Pro Patria och utskottet som började arbeta under sitt detta år antagna namn.

Utflyttningen försvagade en tid moderorganisationen men tillfälle att sätta denna i verksamhet i välgörande syfte yppade sig snart. En svår missväxt inträffade 1773 i Dalarna, i synnerhet Malung och Älvdalen. Pro Patria, nu under ledning av riksrådet, greve Carl Fredrik Scheffer, ingrep till undsättning och till nödens lindrande. Tolv ledamöter tillsköt ansenliga medel för att inköpa spannmål som avsändes till de nödlidande. Tacksamheten var stor över den erhållna undsättningen. Sällskapet lät slå en s.k. skådepenning, graverad av G. Ljunberger, över greve Scheffer som erinran om en viktig händelse i Pro Patrias verksamhet.

År 1774 inrättade med.dr. Christian Ramström på egen bekostnad ett Barnförlossningshus, det första i landet, beläget vid Wallingatan i Stockholm. Konung Gustaf III fann detta åtagande mycket vällovligt och anbefallde Collegium Medicum att på allt sätt befrämja Ramströms arbete. Dennes ekonomiska åtagande blev med tiden mycket betungande och inrättningen syntes gå förlorad. Ramström vände sig då till greve Scheffer som i sin tur talade med greve Carl Johan Gyllemborg, vid detta tillfälle styresman i Pro Patria. Inrättningen togs nu i Pro Patrias vård fortsatte på dess bekostnad och i dess namn. Pro Patria drev barnabördshus i Stockholm fram till 1951, då denna verksamhet generellt övergick till de allmänna sjukhusen.

Konungen lämnade flera tillfällen bevis på välvillig inställning till Sällskapet. Bl. a. erhölls tillstånd att en gång om året uppbära kollekt i huvudstadens kyrkor. Den 1 november 1799 försäkrades Sällskapet i ett öppet brev från Kungl. Maj:t om nådigt hägn och beskydd samt tillåtelse att få kalla sig "Det Kongl. Sällskapet Pro Patria". I en resolution den 12 juli 1803 medgavs vidare att av Sällskapet utdelad medalj eller jeton skulle få offentligen bäras. Därmed började Sällskapet utveckla den medaljverksamhet som fortfarande existerar. År 1814 upphörde den slutna ordensverksamheten.

På Sällskapets expedition finns ett minne från Pro Patrias verksamhet i slutenhet på 1700-talet i form av en drygt två meter hög, svartmålad träobelisk. Fem kunganamn, Carl VIII, Gustav I, Carl IX och Carl XI är målade med gula bokstäver på obeliskens framsida. På denna finns även bärringar av järn, en högt upptill och två nedtill. På tre av obeliskens sidor är tillsammans tolv ovala, dekorativt målade järnplåtar fästade. Namn och heraldiska vapen samt ordenstecken är skickligt tecknade på plåterna. På baksidan av sex plåtar finns tidstypiskt formaterade minnesord över den på plåten namngivne.

Obeliskens plåtar syftar på ledamöterna i Pro Patria, alla verksamma under senare delen av 1700-talet. Bland dem märks framträdande personligheter i det dåtida svenska samhället, såsom lantmarskalken Hugo Herman von Saltza, riksrådet Carl Fredrik Sceffer och ordensbiskopen Carl Evert Taube. En annan bemärkt ledamot av Sällskapet vid denna tid var akademiledamoten och statssekreteraren hos Gustaf III, Elis Schröderheim. En plåt på obeliskens framsida är större än de övriga. Den anger namnet på Sällskapets styresman under åren 1767 till 1789, friherre Axel Gabriel Leijonhufvud. En spetsig pyramid är målad som bakgrund på tio av plåtarna. En meterhög träpyramid med denna form är bevarad från tiden för ordensverksamheten. På dess framsida står namnen Torkel Knutsson och Engelbrekt.

Källor:

  1. Kungl. Sällskapet Pro Patria. Kungl. Sällskapet Pro Patria. (1993). Stockholm: Kungl. Sällskapet Pro Patria

1768 Utile Dulci +

Sällskapet Utile Dulci var visserligen ett vittert samfund, men i dess protokollsbok från oktober 1768 till december 1769, förd av Kökeritz och bevarad i Kungl. biblioteket, finner man att det också var ett ordenssällskap med ceremonier och hemligheter. Så finns för den 25 februari 1769 antecknat, att Ceremonimästaren, Kommendören Schröderheim anmälde att en barbar (icke ledamot), notarien Nordin, var i grannskapet och önskade att se en stråle av visheten. Detta beviljades, och notarien blev med vanliga ceremonier till ämnessven antagen.

Orden ägde utöver styresmannen fyra bisittare, skattmästare, sekreterare, uppseende, arkivarie, intendent m.fl. Den 4 mars 1769 fick kommendören Tilas de flesta rösterna till Uppseende-sysslan, "men som det befanns, att rösterna mycket öfverstego de n. v. brödernas antal, antställdes en ny votering, som så utslog, att commendeur Tilas undfeck 15, riddaren Chierlin 4 och brodern Berch 6". Stundom samlades medlemmarna kl. 3 e. m, men vanligtvis kl 4. Den 15 mars 1769 beslöts, att samlingstimmen skulle vara 5 i st. f. 4, "på det att bröderna måtte hafva tillräckligt rådrum att på aftnarne entlediga sig från barbariska göromål".

Utom styrelse hade sällskapet tre aeropager, en hemlig, en stor och en mindre. Det var den sistnämnda som granskade och tilldömde pris åt inlämnade skrifter. Så tillkännagavs den 2 november 1768, att ett då inför sällskapet uppläst ode öfver sömnen blifvit i Mindre aeropagen tillerkändt det utsatta praemium. Den 29 juli 1769 beslöt Hemliga aeropagen att göra sig synlig, "och finge bröderna den efterlängtade förmånen att närmare lära känna de personer, hvars lyckliga författningar, alt från samhällets insticktelse, gifvit styrka åt dess arbeten och befordrat dess nöjen".

Orden torde kunna anses som en förberedelse till Musikaliska akademien, hvilka bland sina första ledamöter räknade många af bröderna i Utile Dulci. Efter akademiens upprättande tyckes orden hafva börjat aftyna. Den fick också medtäflare på andra områden, lefde väl ännu en gång upp i slutet av 1770-talet med då Kellgren var ordens vittra ledare, men efter svenska akademiens stiftande var det nästan slut med Utile Dulci, och efter Schröderheims död (1795) hör man ej talas om orden. (3)

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag

Närmare årtal okänt:

Ordre du Firmament +

En lika mystisk som högförnäm orden. Kronprins Gustaf var ordens höge beskyddare och första solstråle. Hertig Carl var Grand Astre du Mond de l'Etoile Polaire. I Kungl. biblioteket finns ett diplom till greve Claes Ekeblad, egenhändigt undertecknad av de båda prinsarna samt av Charles Gyllenborg (förste fixstjärna), J. Nordenankar (andre fixstjärna), C. Manderström (Mercurius), W. von Rosenheim (Venus), Carl G. Skytte (Jorden) samt solriddarna Fredrik Adolf, som då var sjutton år, Er. Gust. Lillienberg, Friedrich Ribbing och A. Horn. Saturnus lyste med sin frånvaro och är antecknad med absens.

Källor:

  1. Lundin, C. & Strindberg, A. (1974) Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor (facsimile). Östervåla: Gidlunds förlag

Till -1749 Till 1775-


Index Home

All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.