Flera faktorer var avgörande för att jag skulle söka mig till frimureriet: Jag är uppvuxen i Eskilstuna och studerade till grundskollärare 1-7 Ma/NO i Linköping 1991-1994. Under den perioden upprätthöll jag en ganska god kontakt med mina vänner i Eskilstuna, men den minskade stadigt - särskilt när jag arbetade heltid på Lärarutbildningens studentkår i Linköping och Norrköping (LUSIL) 1995-1996. Under Linköpingstiden var det skralt med manliga medstudenter, 3 i en klass av 30. Som tur var blandades olika inriktning av lärarstuderande under utbildningen vilket gjorde att jag lärde känna en del andra grabbar. Kontakten fortsatte in i det ganska småskaliga nationslivet i Östgöta nation.
Kärleken kom i form av en kåraktiv ekonomie magister. Eftersom det var avgjort lättast för henne att få jobb i Stockholm som huvudförsörjare i familjen flyttade vi hit, och hon var också uppvuxen i Stockholm. För egen del blev det nu extremt tunt med de manliga kontakterna - jag var ensam manlig klasslärare på Duvnäs skola och jag hade tyvärr liten kontakt med både Eskilstunagänget och Linköpingsgänget.
Tankarna på att gå med i ett ordenssällskap för att få en manlig bekantskapskrets började nu ta form. Vilket skulle jag välja? Jag hade en rad olika ingångar. Som liten i Eskilstuna har jag flera gånger passerat förbi ordens lokaler bredvid Kloster kyrka och fascinerats av det svarta järnstaketet med de röda korsen. En vän som studerade i USA i början av 90-talet önskade att jag tog reda på mer om frimurare eftersom han (felaktigt) trodde att om han gick med skulle han kunna få hjälp av frimurarna med sin ekonomi mot att självuppoffrande tjänade orden. En av mina studiekamrater i Linköping bodde i andra hand och fick Druidordens tidning skickat till lägenhetens ordinarie innehavare, vilket han lät mig läsa eftersom han tyckte att jag i och med mitt intresse för rollspel skulle kunna vara intresserad av detta.
Jag tog dessutom reda på ytterligare ordenssällskap som jag skulle kunna tänka mig att gå med i (grunden till min hemsida om ordenssällskap), men jag tyckte att huvudvalet stod mellan Svenska Frimurare Orden och Druid Orden. Eftersom jag under min uppväxt varit med i många barn- och ungdomsverksamheter i Svenska kyrkan samt även arbetat som ledare kändes Frimurarorden riktigare, som förutsätter en kristen bekännelse till skillnad mot Druidordens tro på "A Supreme Being".
Sagt och gjort. Frimurare Orden alltså. Jag lyckades genom Ordens hemsida ta reda på att två faddrar krävdes som garanter för den sökande. En kollega till mig avslöjade att hennes far var frimurare och att han kanske skulle kunna vara fadder. Det visade sig dock att han sig tveksam till detta eftersom han inte kände mig. Jag gick därför till Stockholms stadsbibliotek och satte mig att läsa Frimurare Ordens matrikel som finns i referenshyllorna. Alla 15 500 namnen. När jag var klar hade jag bjudits på en del överraskningar: min gamla violinpedagog stod med, liksom två lärarutbildare och ett av Linköpings "kårvrak" samt ett tiotal andra som jag kände igen från Eskilstuna och Linköping. Jag hörde av mig till de som jag haft mycket kontakt med, nämligen lärarutbildarna och "kårvraket" och fick ett glatt svar från den senare som sade sig villig att stå som den ena faddern. Jag kontaktade också Orden genom att direkt via telefon anmäla mitt intresse till en av Stockholmslogernas telefonsvarare, dels genom att skicka ett e-mail till ordens kansli. Efter ett tag hade den senare anmälan sipprat ner genom systemet och jag kontaktades av OM i AF. OM hade hittat ännu en person som var villig att vara min fadder. Mina faddrar träffade mig och min fru flera gånger under sommaren och hösten 1998 för att kunna svara på frågor och förklara vad det är att vara frimurare, och även logen inbjöd till liknande träff med tonvikt på min blivande loges bakgrund. Ca ett år efter att jag anmälts som sökande recipierade jag i den första graden den 17 maj 1999 i S:t Johanneslogen Adolf Fredrik.
Lika omtumlande som att få första graden var receptionen i andra graden, vilket skedde 17 april 2000. Tur att puben finns så att man kan stilla nerverna med öl och konversation... Under brödramåltiden blev jag av CM utsedd att hålla tacktal; trots tidsbristen blev det hyfsat och löd ungefär så här:
"Upplyste OM! Mina bröder! Eftersom jag är lärare till yrket tänkte jag tala lite kring temat "JAG VET MER". Åtminstone under tre tillfällen i mitt liv har jag varit med om subtila sätt att för omvärlden berätta att "jag vet mer". När jag gick på högstadiet tränade jag karate, och då har man olikfärgade bälten för att visa hur långt man kommit, men ursprunget till detta är rätt intressant. Från början fanns bara två bälten, vitt för elev och svart för mästare. Eftersom elven var elev i minst 10 år utvecklades ett subtilt sätt att avslöja att "jag vet mer": de äldre eleverna lät bli att tvätta sina bälten, och dessa blev med tiden mörkare och mörkare. Ur detta skapades först det tregradiga bältessystemet med svart, BRUNT och vitt, vilket vidareutvecklades under 1800-talet till dagens system med 10 elevfärger - som alltså började med "jag vet mer".
Därefter var det dags för värnplikten. Min pluton ryckte in mellan två stora utbildningskullar och vi märkte som nya att de äldres namnbrickor var rispade och nötta. När då nästa kull ryckte in hade alla i plutonen patinerat brickorna lite extra för att kunna markera att "jag vet mer".
Det tredje exemplet på "jag vet mer" har jag mött inom vår Orden. Bland bröderna i första graden finns ett sätt att markera att "jag är ingen nybörjare" eller "jag vet mer". Ett sätt som jag själv fallit för, nämligen att bära någonting utöver regalierna. En pin eller ordensslips eller kanske t.o.m. en namnbricka så att det ska synas att "jag bryr mig" och "jag vet mer".
"Jag vet mer" - trodde jag! Så kommer receptionen i andra graden och man märker att gången fortfarande är stapplande, tanken förvirrad och omtumlad. Hur skall jag tolka alla nya intryck? Slutsatsen blir alltså i stället frågan "Vet jag mer?". Jag hoppas att jag och mina medbröder i andra graden fortsätter att vara ödmjuka både mot ordens kunskap liksom alla bröder av vår Orden, och att vi aldrig glömmer att ställa oss frågan: "Vet jag mer?"
Hastigt blev jag kallad till reception i tredje graden den 15 januari. Med rinnande näsa och förkylning försökte jag dagarna före fundera över den hittills förlupna tiden som frimurare, vilka kunskaper och erfarenheter jag tagit till mig.
Receptionen var en stor upplevelse, det tog ett par dagar att bearbeta den. Nästa loge blev därför också det en tredjegradsloge. Jag tror generellt att man snarast efter receptionen bör besöka en loge i sin grad, så att man kan uppleva logearbetet med sin egen reception färskt i minnet. Det blir då enklare att upptäcka vad man man inte förstått och vill ha förtydligat, och man kan diskutera just denna gradens innehåll i samband med brödramåltiden utan att riskera att försäga sig inför bröder med lägre grad. Efter att ha varit med om ett par egna receptioner inser man värdet av brödramåltiderna. Det kanske mest uppenbara är att det är tillfälle för en stunds social samvaro, men ovanstående framträder mer och mer som en viktig del.
Sedan gäller det också att försöka ta sig tiden att läsa frimurerisk litteratur kring graden som kan ge ytterligare inblickar i ritualen. Jag har vid ett par tillfällen suttit i Stamhusets bibliotek utan att gå på loge - naturligtvis med avstickare till puben - och det har gett mycket att sitta koncentrerad i Stamhusets härliga miljö.
Över huvud tagat gäller i vår sammanslutning - precis som i vilken annan förening som helst - att man måste lägga ner lite tid om man vill ha ut något av det sammanslutningen erbjuder. Med tredje graden följer valbarhet till ämbeten och möjligheten att själv vara fadder, och jag hoppas verkligen att man som frimurare tar tillfället i akt för att det tillför en extra dimension - både kunskapsmässigt men också socialt.
Frimureriet har varit slutet till sin karaktär under lång tid. När frimurare och frimurarsamfund har angripits och ställts till svars har svaret i huvudsak varit tystnad. Detta har fått till följd att frimureriet inte definierats av frimurare, utan av meningsmotståndare.
När man söker på "frimureri/frimurare" eller "freemason/freemasonry" på Internet får man ett stort antal träffar. Huvuddelen av dessa är skapade av bröder och bidrar till den positiva bilden av frimureri. Tyvärr finns också ett antal konspirationsteoretiker och tendesiösa skribenter, där kunskapen om frimurerisk elementa är i stort sett obefintlig. Vad som driver dessa människor att fortsätta trots sin uppenbara brist på kunskap är för mig en gåta.
Ett vanligt grepp är att man på allvar lägger samman enskilda lösryckta fragment av frimureriet och kan på så sätt motivera i stort sett vilken frimurarkritisk tes som helst. För att förstå frimureriets helhet måste man faktiskt titta på ritualens helhet, men också deltaga i logearbetet och diskussioner och samtal frimurare emellan kring frimureriets innebörd, vilka tillför dimensioner som endast textläsning inte kan förmedla. För att visa på orimligheten i metoden skulle man kunna bygga upp en argumentation från lösryckta meningar, sentenser och citat ur Bibeln för att påvisa att kristna är antingen sekterister, blodtörstiga galningar, revolutionärer, konservativa eller kvinnoförtryckare - allt det som frimurare och/eller frimureriet beskyllts för...
För mig som yrkesskadad lärare har det varit oerhört frestande att gå in och försöka tillrättavisa, men jag har insett att det är lönlöst. Man kan dra en parallell till frågan: "Har du slutat slå din fru?" Svarar man "nej" innebär det att man fortfarande slår sin fru, och svarar man "ja" innebär det att man har slagit sin fru. Frågan är alltså bara till för att bekräfta frågeställarens antagande.
Man kan bara framhålla fakta:Bröder och ämbetsmän har i olika sammanhang öppnat för en kortad ritual så att man ska komma hem snabbt. Som skäl anförs att de unga har ont om tid och inte vill lägga denna på frimureriet. Jag är just en sådan ung frimurare som är nybliven tvåbarnsfar. Min åsikt skiljer sig från detta, och jag har bland andra unga stött på samma tankar.
När jag går på loge brukar min fru skämtsamt säga att "kvällen är förstörd". För hennes del är den förstörd i den mening att jag alltid går på brödramåltiden och sällan kommer hem innan hon har gått och lagt sig. Vi förlorar en kväll tillsammans. Lyckligtvis har hon insett att det är bättre att jag är borta hela kvällen och tar till mig frimureriet ordentligt därför att hennes liv blir rikare om jag har ett rikt liv. Vid ett tillfälle har jag hoppat över brödramåltiden. Det var en lärorik erfarenhet: kvällen saknade ett av frimureriets tre ben (brödragemenskapen) och jag kom ändå inte hem så tidigt att min fru och jag kunde ha något större utbyte av min tidiga hemfärd.
Frimureriet är en möjlighet till avkoppling från och bortkoppling av den allmäna världen vilket är oerhört välkommet för oss unga i karriären, kanske särskilt för oss som dessutom är småbarnsföräldrar. Frimureriet måste också få ta tid eftersom man berör "de stora frågorna", och den livaktiga debatten och umgänget är en omistlig del av detta. Hur kan man reflektera och fundera med armbandsuret/tidtagaruret på armen? Jag tycker att varje fadder bör göra klart att man i normalfallet bör gå på brödramåltiden. "Förstör" kvällen! Det ger ett rejälare utbyte av frimureriet, och därmed faller också kravet på en kortad ritual.
Eftersom jag har besökt logen relativt ofta så kändes det naturligt att anmäla sitt intresse av att verka inom ett förtroendeuppdrag. OM föreslog en position som han trodde skulle passa mig - sekreterare - och jag tackade ja. Det har varit mycket givande att "komma in" i en närmare krets av personer som ses relativt ofta. Genomsnittsfrekvens för besök ligger nu nog närmare ett besök varannan vecka, vilket är på gränsen till hanterbart som småbarnsförälder och husägare. Det är en svår avvägning att balansera ordenslivet mot privat- och yrkeslivet. I vissa lägen är det inte alltid så kul att gå till loge eftersom ämbetsmannaskapet innebär en del för- och efterarbete, men eftersom mina båda faddrar var (och är) ämbetsmän så skulle det för mig kännas konstigt att inte göra samma åtaganden i frimureriet som de själva har gjort. Ambitionen att alltid besöka brödramåltiden efter loge har dock tyvärr satts ur spel - tiden räcker helt enkelt inte alltid till för att sköta efterarbetet vid annat tillfälle än i direkt samband med loge.
På likartat sätt är det med fadderskapet: helst av allt vill nog alla frimurare reservera detta åtagande till personer som står en väldigt nära så att man är säker på att man inte "slösar bort" fadderskapet på någon som inte tar frimureriet på allvar. Oavsett om man har många eller få sådana personer, så kan man ibland bli tillfrågad om man kan tänka sig att bli fadder för någon som saknar personlig koppling till orden. Jag har accepterat fadderskap för tre personer inom ett år, men nu vill jag gärna vila lite för att se hur de utvecklas. Att försöka hjälpa fullständigt främmande sökande till frimureriet är för mig ett sätt att betala tillbaka den tacksamhetsskuld som jag trots allt känner till mina faddrar för att ha biträtt min önskan att bli antagen till något så intressant och givande som Frimurareorden, som har ställt upp som sådanana trots att de inte vetat fullt ut vem jag är och vad jag går för eftersom jag själv var en fullständigt främmande sökande för orden.
Efter att ha tjänat ut min tid i min S:t Johannesloge blev jag kallad till reception i IV-V:e graden i S:t Andreaslogen Den Nordiska Cirkeln den 29 april 2002. Receptionen gick av stapeln med kort varsel på grund av ordinarie recipienders frånfälle. Den andre extrainkallade recipienden fick I:an någon månad efter mig och II:an nära min egen reception i samma grad: hans faddrar är två ämbetsmän i Adolf Fredrik som jag känner väl så det var en lyckad kväll - och då har jag inte ens berört receptionsupplevelsen. Som jag sade vid tacktalet, den bästa analogin för receptionen är en scen från filmen "Poltergeist": i en scen springer hjältinnan i en korridor för att nå en dörr i slutet av korridoren. Genom filmteknik blir korridoren bara längre ju mer hon springer, ju mer hon kämpar. Just så kändes det, det var det första jag tänkte på under receptionen: ju mer man får veta, ju mer finns kvar att upptäcka och fundera över.
Ett halvår efter att jag fått tredje graden fick jag förtroendeuppdrag i logen. När jag väl fått IV-V graden så märkte jag att det är svårt att hinna med allt i den allmänna världen, mitt förtroendeuppdrag i S:t Johanneslogen samt dessutom att hinna med att besöka min S:t Andreasloge. Eftersom den allmänna världen med jobb, familj och förtroendeuppdrag har ett fixerat tidsuttag så har andreasfrimureriet blivit lidande och befordran har därför dröjt. När väl kallelsen till reception i VI graden kommit följdes den av en intensiv studieperiod i biblioteket. För att gå säker genom eventuella prövningar är det nödvändigt att repetera, summera och vidareutveckla de frimureriska kunskaperna.
Min medrecipiend hade också förtroendeuppdrag och han hade liknande erfarenheter. Medan vi satt och väntade på att föras in till receptionen tror jag att vi både kommit till samma slutsats, att det är viktigt att så fort som möjligt återkomma till S:t Andreaslogen. Det är viktigt att man besitter de kunskaper som gradband m.m. representerar. Rent egoistiskt bereder det vägen till reception i nästa graden, men det handlar också om att man måste fortsätta utvecklas för att vara en bättre tillgång och ett bättre stöd för omgivningen. Med ett förtroendeuppdrag i en S:t Johannesloge är det därför mycket viktigt att man tar sig tid med sitt eget andreasfrimureri och sin egen fortsatta utveckling.
Se artikel i Frimuraren nr 3/2011, s. 57.
All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.
