Självutnämnda/oäkta riddarordnar i Sverige

Självutnämnd-, oäkta-, illegitim-, falsk-, privatorden

Intentioner med sidan

Kriterier för självutnämnda/äkta riddarordnar

Hur kan man känna igen en självutnämnd riddarorden?

Hur instiftas självutnämnda riddarordnar?

Kan en självutnämnd riddarorden bli legitim?

Kan medlemskap i en självutnämnd riddarorden innebära svårigheter
att komma med i äkta riddarordnar eller att erhålla statsordnar?

Ett axplock av självutnämnda riddarordnar utanför Sverige

RES IPSA LOQUITUR

Teminologi - självutnämnd-, oäkta-, illegitim-, falsk-, privatorden

Under den tid som jag har verkat inom detta fält har det funnits ett antal olika sätt att benämna denna grupp av ordnar. I fortsättningen kommer jag att använda mig av självutnämnda riddarordnar vilket anknyter till engelskans self-styled orders of chivalry. Vad begreppet pekar på är att visserligen orden kallar sig själv för riddarorden, men gör det utan att uppfylla de allmänt vedertagna kriterierna för att klassas som en sådan.

Löwenhielm och andra skriver om privatordnar, vilket definierar vad orden faktiskt är, en privat sammanslutning eller till och med en privaträttslig sammanslutning. I och med att flera ordnar hävdar offentligrättslig ställning på grund av att de ser sitt "kungahus" som äkta har tiden gått förbi denna benämning.

Jag har tidigare ofta kallar gruppen för illegitima riddarordnar, vilket knyter an till att det inte finns legitim grund för att kalla en orden för riddarorden. Begreppet är svårtolkat och riskerar att sammanblandas med laglig, vilket är en helt annan sak. De flesta illegitima ordnar är lagliga i betydelsen att man följer lagstiftning.

Oäkta riddarordnar eller falska riddarordnar är kanske de mest krassa benämningarna - här lämnas inget tvivel om vad vi har att göra med.

Intentioner med sidan

Avsikten med denna sidan är inte att såra eller förarga någon, utan att redovisa några iakttagelser vad gäller olika ordnar som kallar sig riddarordnar, men där slutsatsen är att anspråken utifrån allmänt erkända definitioner inte bär hela vägen fram. Ingen skulle vara gladare än jag om en självutnämnd riddarorden skulle kunna nå upp till de kriterier som ställs upp och därigenom ses som en äkta riddarorden. Det är också glädjande när ytterligare personer efter att ha läst denna sida valt att lämna sin orden, för att sedan antas av en äkta riddarorden.

Det är viktigt att komma ihåg att medlemmarna i självutnämnda riddarordnar är inte samma sak som dessa ordnar i sig. Det finns helt säkert personer som (liksom jag själv) har ett intresse för riddare och ridderlighet. Argumentationen som förs fram av dessa ordnar kan tyckas solid, med omfattande skriftlig dokumentation. Jag har själv före sekelskiftet varit på väg att söka mig mot flera av dessa ordnar, men vid en närmare granskning uppstod frågetecken och det visade sig att de inte kan betraktas som äkta riddarordnar.

Om du som besöker mina hemsidor inte hittar en förment riddarorden som du stött på i Sverige, hör av dig! Mailadressen är jonas@denna hemsidas domännamn.

Kriterier för äkta riddarordnar

I avsaknad av en internationell reglering bildades 1960 Internationella kommissionen för riddarordnar, IKR (International Commission for Orders of Chivalry, ICOC). Kommissionens arbete har varit inriktad främst på de riddarordnar som finns inom avsatta furstehus. Kommissionen har fått en nystart under 2000-talet, då man gjort en revision av de ordnar som man upptagit i sina listor. Kommissionen har därefter expanderat fältet för sina studier till att även inkludera t.ex. adliga korporationer med bärbara dekorationer och ecklesiastiska dekorationer.

IKR har enats kring följande kriterier i sin bedömning av olika ordnar (i min översättning):

1. Varje självständig stat har rätt att instifta sina egna förtjänstordnar och -dekorationer och fastställa deras särskilda stadgar. Men det måste vara klart att endast de högre graderna av sådana statsordnar can sägas vara av ridderlig rang, förutsatt att de förlänas av kronan eller av en “pro tempore” ledare av en traditionell stat.
2. Dynastiska (eller familje- eller hus-) ordnar som jure sanguinis tillhör ett suveränt furstehus (det vill säga härskande eller f.d. härskande furstehus vars suveräna rang erkändes vid Wienkongressen 1814 eller senare) behåller sin fulla historiska, ridderliga, nobla och sociala validitet, oberoende av alla politiska förändringar. Det är därför ansett som ultra vires att någon republikansk stat skulle genom lagstiftning eller administrativ praxis att blanda sig i prinsliga dynastiska familje- eller husordnar. Att de inte erkänns officiellt av nya regeringar påverkar inte deras traditionella validitet eller deras accepterade status i internationella heraldiska, ridderliga eller adliga kretsar.
3. Det är allmänt erkänt av jurister att sådande ex-suveräner som inte har abdikerat har en annan position än tronpretendenter och att de under sin livstid bibehåller sin fulla rätt som “fons honorum” vad avser även sådana ordnar som de är stormästare över som i annat fall skulle klassificeras som stats- och förtjänstordnar.
4. Även om privatpersoner av hög ställningen gång i tiden - för många århundranden sedan - kunde instifta och verkligen instiftade några oberoende riddarordnar, några vilka inom sinom tid kom att få avsevärd presitge och erhöll formell validitet från kyrkan och kronan, så har sådana rättigheter att instifta ordnar för länge sedan fallit i obruklighet och nuförtiden måste riddarordnar som vi förstår termen alltid stamma från eller vara - genom lång och oavbruten tradition - under beskyddarskap av huvudmän eller av furstehus med erkänd suverän rang.
5. Staters och övernationella organisationers erkännande av ordnar vilka själva inte har egna ordnar, och i vilkas konstitutioner inga föreskrifter finns för erkännande av ridderliga och adliga institutioner, kan inte accepteras som varande validering av suveräniteter, eftersom just sådana suveräniteter har avsagt sig utövandet av heraldisk jurisduktion. En ordens internationella "status" vilar i själva verket på rättigheterna hos fons honorum, vilka, enligt traditionen, måste tillhöra den auktoritet genom vilken just denna orden förlänas, beskyddas eller erkänns.
6. Den enda existerande orden med prerogativet "suverän" är den av S:t Johannes av Jerusalem, benämnd av Rhodos, benämnd av Malta, vars internationella högkvarter överfördes till Rom 1834, och vars internationella diplomatiska "status" som en oavhängig icke-territoriell stat är erkänd officiellt av Den Heliga Stolen och av många andra regeringar.

I korthet, något förenklat: för att det ska vara en riddarorden, så måste stormästaren (eller möjligen beskyddaren) vara huvudmannen för ett nu regerande furstehus eller ett tidigare regerande allmänt erkänt furstehus.

Hur kan man känna igen en självutnämnd riddarorden?

Det finns en hel del ordnar som utger sig för att vara en äkta riddarorden men som av olika anledningar inte uppfyller de krav som IKR ställer upp. Bland de oäkta riddarordnarna förekommer alla ytterligheter, både de som flagrant bryter mot bevislig historia och kravet på fons honorum och de som ligger nära att uppfylla kraven för att klassas som en riddarorden. Här är några saker som enligt min och andras erfarenhet kan indikera att det rör sig om en självutnämnd riddarorden:

• Medlemskap erbjuds till personer som är för unga och/eller för omeriterade. En statsorden utdelas för insatser av större betydelse för samhället. På liknande sätt är det med riddarordnar. Innan de svenska statsordnarna lades i vila var det till exempel ett önskemål att man hade förlänats en statsorden för att antas som medlem i Johanniterorden i Sverige. Detta innebär att äkta riddarordnar oftast består av personer med högre befattningar eller som på något annat sätt gjort en viktig insats för samhället/för tron samt att genomsnittsåldern är relativt hög.
  
  Möter man personer som är yngre än 35 år och/eller som inte verkar ha gjort någon insats av större betydelse för samhället och trots det bär en ordensutmärkelse, så bör man fråga om det är en statsorden? Om inte, är det en av de fyra nationella Johanniterordnarna som ingår i Johanniteralliansen? Om inte, är det en annan orden som står under ledning eller bekyddarskap av den katolske påven i Rom? Om inte, är det en dynastisk orden till ett nu regerande eller tidigare regerande kungahus (se upp för obskyra oäkta kungligheter!)? Är svaret fortfarande nej är det inte en äkta riddarorden. I den mån yngre personer eller personer i mer tillbakadragna positioner i samhället tilldelas utmärkelser så rör det sig i första hand om medaljer.
  
  Jag har på stående fot blivit erbjuden möjlighet till medlemskap i en oäkta riddarorden av en för mig okänd människa, bara för att jag visat intresse genom att fråga vilken riddarorden han själv bar och det faktum att jag bedömdes vara en rättskaffens människa då vi tillhörde samma ordenssällskap. Ingen hänsyn togs till att jag då var 30 år eller att jag inte hade gjort någon viktigare insats för samhället. Är kraven inte högre än så, är det en tveksam ära att vara medlem och ett tydligt tecken på att de självutnämnda riddarordnarna bidrar till att devalvera vad en riddraorden är.
• Orden lånar namn av en äldre orden. Ett vanligt grepp är att kopiera redan befintliga riddarordnar för att låna kraften av ett känt namn. Så är fallet med Tempelherreordnarna samt de oäkta Johanniter-/Malteserordnarna, Heliga gravens ordnarna och Konstantinska S:t Georgesordnar/S:t Konstantinsordnarna. Man kan också uppväcka utdöda riddarordnar. Så är troligen fallet med S:t Lazarus orden av Jerusalem som inte kan styrka sin påstådda överlevnad mellan 1830-1910 utan med all sannolikhet är återuppväckt ca 1910.
• I ordens namn förekommer "Sovereign/suveräna". Genom historien har det bara funnits två riddarordnar som kunnat göra anspråk på att vara suveräna riddarordnar. Det är Malteserorden och Påvliga Tyska orden. Båda ordnarna kontrollerade stora landområden under medeltiden och var alltså egna suveräna stater, därav uttrycket suverän riddarorden. I internationell lag har i dag Malteserorden status av suverän enhet, den enda staten utan land, och som sådan har man diplomatiska förbindelser med ca 70 stater. Orden är också observerande medlem i FN. Alla andra sätt att använda orden "Sovereign" eller "suveräna" i ridderliga ordenssammanhang är felaktiga.
• I ordens namn förekommer "Military/militära", "Hospital/hospitalära". Detta brukar peka på att detta är en återupplivning av en medeltida riddarorden, eftersom riddarordnarna hade dessa båda funktioner under medeltiden. De riddarordnar som använder epiteten går att räkna på ena handens fingrar, medan det är ett vanligare epitet bland oäkta riddarordnar.
• Ordens legitima status hävdas genom domstolsutslag och expertutlåtanden. Inte sällan kan dokumentationen vara nog så omfångsrik och övertygande, på gränsen till oöverskådlig och inkludera med ett antal lärda professorers och juristers intygande. Detta är att deduktivt försöka fastställa kungahuset och ordens legitimitet och MOC är kanske det bästa exemplet Norden på detta. Men långa listor med utslag och utlåtande som avser att bekräfta ordens riktighet, inte sällan från flera olika länder, indikerar tvärtom att fakta inte bär hela vägen och att legitimiteten hos orden därför är ifrågasatt. När det gäller domstolar, så kan de bara döma utifrån de fakta som presenterats i målet. De har inte alltid nödvändig sakkunskap att kunna avgöra bevisningens trovärdighet eller tillräcklighet. En äkta riddarorden använder sig inte av domstolsutslag. Fakta talar själv för ordens legitimitet.
  
  På diskussionsforumet rec.heraldry har det konstaterats att det finns ett antal tronpretendenter som hävdar legitimitet genom italienska domstolsutslag, på ett sätt som indikerar att detta dessvärre är satt i system. I ett ironiserande inlägg - här något kortat - beskrivs hur framtida nya tronpretendenter bör gå till väga:
  

  ---

  1) Come up with your claim.
  2) Have a friendly Italian deny your claim.
  3) Bring a lawsuit in a chosen Italian court against the friendly Italian.
  4) Print out the following (BEFORE going into court, doing so in the courtroom looks tacky) and fill it in.
  
  \\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\
  

  Let it be known to all and sundry that
  
  ___________________________________
  
  is
  
  Prince of
  
  ___________________________________
  
  Undoubted heir of Eeenimiinimainimoe IV who reigned in 7564 BC, and is entitled to (tick all that apply):
  
  Grant whatever hereditary and life titles he can invent to whoever he pleases until the cows come home
  
  Canonize and consecrate whomsoever he wishes
  
  Create and name Grand Masters of Sovereign Orders of Chivalry on all islands either in the Dodecanese, where most people speak Maltese, or have at least one topless beach
  
  Droit de seigneur and jus primae noctis to all unmarried women of childbearing age in his dominions not more skilled in martial arts than he
  
  Invent councils of royal houses that do nothing but name him to head them
  
  Define his genealogy and the rules of descent as he sees fit
  
  Stop time, reverse the sun, and sic the tides on King Canute
  
  Grant root access on all master nameservers except during a general reboot
  
  All in all, three times the mojo and juju of the County Palatine of Durham
  
  And to any who doubt this, Nyahh Nyahh Nyahh!!!"

  \\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\CLIP HERE\\\\\\\\\\\\\\\\\
  
  5) Present the certificate as evidence.
  6) The friendly Italian puts on his best dumbfounded gasp and says he can't possibly argue with the certificate.
  7) The judge wags his finger at the friendly Italian, awards a summary judgement against him, and tells you you won the case.
  8) You tell the world the Italian court recognized you.
  

  ---

  Innan den som intresserad snärjer in sig i deduktiv källgranskning, så kan en genväg vara att induktivt undersöka ordens och kungahuset ställning. Erkänns orden/furstehuset av statschefen efterföljande stat, på samma sätt som för andra detroniserade furstehus inom sin stats gränser? Ses orden/furstehuset av andra erkända riddarordnar och kungahus som äkta, exemplifierat med att man har inbjuds till varandras investiturer? Finns utbyte med andra erkända kungahus? Ses orden/furstehuset av rojalistiska och monarkistiska sammanslutningar i Europa som ett kungahus? Om svaret är nej, avstå då från "riddarorden" ifråga.
• Orden leds av en Prince Grand Master. Suveräna Malteserordens stormästare är också statschef med titeln prins, eftersom Malteserorden är erkänd som en suverän stat. Hans titel är därför Prince Grand Master. Detta bruk kopieras av oäkta riddarordnar (ex. S:t Stanislas orden) när de leds av prinsar, äkta eller oäkta. Rätteligen bör dessa stormästare omnämnas som "Grand Master, Prince N.N." eftersom prinstiteln i dessa fall knyts till personen, inte till ordens lagliga ställning suverän enhet.
• Orden är en dynastisk orden och leds av en kunglighet. Här är det viktigt att vara observant. Eftersom det krävs ett furstehus krävs för att kunna instifta riddarordnar, så förekommer falska kungligheter. De kan vara av sedan länge utdöda riken, hävda legitimitet genom svårgenomträngliga, oriktiga eller uppenbart förfalskade antavlor. Sådana kungligheter är intressanta att följa över tid - det händer att när en antavla visat sig vara oriktig, så ändras denna för att kunna fortsätta verksamheten. Dels har ett antal nya prinsar skapats på tvivelaktiga grunder. Det förekommer också att en kunglighet som inte är släktens huvudman tar upp en orden.
• Det finns flera ordnar/autonoma priorat et.c. med samma namninnehåll. Det verkar vara en naturlag att en självutnämnd riddarorden förr eller senare ställs inför en schism och bildar två eller flera nya ordnar. Trots att grupperna splittras, återförenas, uppstår, dör ut et.c. så är antalet individer som inbegrips i förändringarna ganska litet och någorlunda konstant. Skälet till detta tycks vara att man just saknar kopplingen till en oomstridd fons honorum.
• Det förekommer att sätesorten är en för orden viktig plats men att ordenskansliet och verksamheten ligger någon helt annanstans. Flera falska johanniterordnar har ex. ett nominellt kansli på Malta medan operativ verksamhet kontrolleras från en helt annan ort i världen.
• Medlemmarna är också medlemmar i andra självutnämnda riddarordnar. Riddarordnarna är i allmänhet noggranna och omsorgsfullt medvetna om sin orden rang, rykte och status, och tillåter därför inte sina riddare att också vara medlem i självutnämnda riddarordnar. För att antas i en äkta riddarorden måste den självutnämnda riddarorden lämnas. Självutnämnda riddarordnar har inte en lika strikt attityd, och det förekommer att en medlem i en självutnämnd riddarorden även är medlem i andra självutnämnda riddarordnar.
• Medlemmarna är inte sällan fokuserade på yttre omständigheter. Jag har märkt en skillnad mellan riddare i riddarordnar och medlemmar i självutnämnda riddarordnar: de förra är oftare fokuserade på ordnarnas syften, att verka för trons försvar och människors hjälp. Riddarordnarna är arbetande sammanslutningar, och ridderskapet är en inneboende genskap. Att bära ordenstecken är i någon mening sekundärt. Medlemmarna i självutnämnda riddarordnar verkar oftare se sig själva som utvalda, inte införlivade, och verkar tycka att ridderskapet sitter i bärandet av ett fint ordenstecken. Det yttre verkar komma före det inre. Det tar sig uttryck genom att medlemmar av självutnämnda riddarordnar oftare bemödar sig med att med all tydlighet låta sina ordensmedlemskap framgå, till exempel genom visitkort, brevpapper, blazermärken, manschettknappar m.m. m.m. Det leder också till att medlemmar av självutnämnda riddarordnar inte sällan ses på olika baler och begivenheter som ger tillfälle att bära ordenstecken.

I Sverige är det sannolikt så, att beslutet att inte förläna svenska riddarordnar/statsordnar till svenska medborgare skapat en särskilt god grund för självutnämnda riddarordnar. Utöver dem som inte kvalificerar sig för en äkta riddarorden och därför nöjer sig med en självutnämnd, så finns sannolikt ett visst behov för den som verkar i internationella sammanhang att skaffa sig "ersättningsordnar" för de statsordnar man egentligen skulle fått.

För den som väl en gång investerat upp till tiotusentals kronor på medlemskap i en oäkta riddarorden är det också svårt att lämna densamma. Det finns i dagsläget få alternativ för den som en gång hamnat fel, eftersom de riddarordnar med fast organisation i Sverige antingen har implicit krav på adelskap, är öppna för primärt eller enbart katoliker eller personer av ungersk härkomst.

Hur instiftas oäkta riddarordnar?

Ursprungligen var de första riddarordnarna religiösa sällskap, ex. tjänande bröder till kloster som utökades till riddarordnar (Malteser/Johanniterorden), eller andliga riddarsällskap som genom påvens godkännande kopplades till en monastisk ordensregel (Tempelherreorden), och i det ögonblicket skapades den verkliga riddarorden. Påven var alltså en avgörande faktor för bildandet av riddarordnarna.

Kapaciteten att instifta riddarordnar kallas fons honorum ("hederns och ärans källa"). Detta koncept har utvecklats genom århundradena. Under senmedeltiden och renässansen instiftades hovordnar till monarker vilka sedemera knöts till staten som statssordnar eller knöts till furstepersonen som husordnar. En förutsättning för denna utveckling var att påven fick inflytande över ordnarnas andliga del.

Detta krav föll efter hand som statsordnarna utvecklades till förtjänstordnar och ett billigt substitut för adelsförläningar. Idag kan riddarordnar (och förtjänstordnar) instiftas av statschefer.

En privatperson kan alltså inte instifta riddarordnar, eftersom en sådan inte är fons honorum. Om en privatperson instiftar en orden är den en oäkta riddarorden alternativt ett ordenssällskap, beroende på om orden gör anspråk på att vara en riddarorden eller ej.

Ett sätt att skapa "riddarordnar" verkar vara att starta en kyrka i någon variant av kristendomen med ett fåtal medlemmar, och därefter som kyrkligt överhuvud inrätta "riddarordnar". Dessa antar sedan ofta kristna av alla trosinriktningar (ekumenisk). Det anförda skälet för att dessa ordnar ska vara äkta är parallelliteten med påven och hans riddarordnar. Men då bortses från det faktum att påven inte bara är en kyrklig ledare utan även statschef.

Det förekommer också att enskilda personer med hjälp av förfalskade antavlor tar upp anspråken efter sedan länge försvunna kungariken. Det har funnits tronpretendenter/"kronprinsar" till det aztekiska riket, till det byzantinska riket o.s.v. Under de senaste tio åren har oriktiga tronpretendenter till Skottland och kungariket Munster på Irland avslöjats med förfalskade anor.

Sådana tronpretendenter ser sig inte sällan ha rätt att adla, vilket leder till att de skapar nya prinsar och andra adliga - som naturligtvis inte erkänns av någon adelsinstitution, i Sverige Riddarhuset eller Ointroducerad adels förening.

Just för att undvika hela problematiken med olika tronpretendenter till sedan länge försvunna riken har IKR bestämt att man i princip bara erkänner riddarordnar av europeiska furstehus som också erkänts vid fredskongressen i Wien 1814 eller senare.

Kan en oäkta riddarorden bli erkänd och legitim?

I teorin kan vilken oäkta riddarorden som helst bli äkta genom att ledningen övertas eller knyts till religiöst överhuvud eller stat/statschef - även om det händer så är det sällsynt att det sker på ett godtagbart sätt. Den storbritanniska Johanniterorden var oäkta från 1826 fram till att orden hamnade under det brittiska kungahusets ledning 1888 som The Most Venerable Order of St John of Jerusalem. Under 1900-talet har, vad jag vet, ingen orden gått från oäkta till äkta riddarorden.

Kan medlemskap i en oäkta riddarorden innebära svårigheter
att komma med i äkta riddarordnar eller att erhålla statsordnar?

Det korta svaret är ja. Den som väljer att gå med i en oäkta riddarorden gör ett vägval som onekligen stänger en del dörrar. Dessa dörrar öppnas inte igen förrän man utträtt ur den aktuella orden: det finns ofta en förståelse för att ridderligt intresserade personer kanske inte alltid gjort ett välinformerat val vad gäller ordensinträde.

Generellt sett är de äkta riddarordnarna mycket noggranna på denna punkt - Tyska Johanniterorden har till exempel detta som en grund för utesluta en medlem. Praxis tycks också över tid ha utvecklats mot en mer strikt hållning, vilket delvis är ett resultat av IKR:s förtydligande register.

Även vad gäller statsordnar, så kan medlemskap i oäkta riddarordnar - enligt uppgift från kontinentalt statsordenskansli - ses som försvårande faktor. Personen i fråga bedöms helt enkelt inte kunna bära upp den aktuella statsorden med den värdighet som krävs.

Tempelherreordnarna
The Orders of the Temple of Jerusalem

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida, François Veldes hemsida eller i Thomas Svenssons C-uppsats i religionsvetenskap.

Alla varianter av tempelherreordnar är oäkta. Det finns flera påvliga dekret och andra uttalanden mot alla former av Tempelherreordnar. I Sverige är de flesta medlemmarna militärer. Enligt uppgifter anser sig den svenska grenen av ThO inte vara en ursprunglig riddarorden. Förvånande nog är det enligt Uniformsreglemente för Försvarsmakten tillåtet att bära ThO:s (OSMTH Regency's) regalier till svensk uniform, vilket genomfördes utan att Försvarsmakten stämde av beslutet med Kungl. Maj:ts Orden - som hade avstyrkt beslutet. Detta leder till en delikat fråga; var ligger lojaliteten hos en tempelherre - hos Tempelherreorden (d.v.s. bär orden till uniform) eller hos statschefen och generalen/amiralen Carl XVI Gustaf (d.v.s. bär inte orden till uniform)?

Vederlagd historia

ThO grundades i Jerusalem ca 1119-20 av två franska adelsmän och stadfäst av tre påvliga bullor: "Omne datum optimum" (1139), "Milites Templi" (1144) and "Militia Dei" (1145) och var en av de dominerande militära krafterna under 1100- och 1200-talen. Det är absolut säkert att orden upplöstes i påven Clemens V:s "Bull Vox in Excelso" daterad 22 mars 1312:

"Därför, med ett sorgset hjärta, inte genom definiv dom, utan genom apostolisk åtgärd eller förordning, upphäver vi, med godkännandet av det heliga rådet, Tempelherreorden, och dess stadga, klädnad och namn, genom ett okränkbart och evigt dekret, och vi förbjuder fullständigt att någon från och med nu upptas i orden, eller emottager eller bär dess klädnad, eller utger sig för att vara en tempelriddare.

Om någon bryter mot förbudet, ådrager han sig automatisk exkommunikation."

Med klädnaden avses det röda korset på vit botten som var ordens kännetecken. Ett rött malteserkors på vit botten används sedan 1563 av den toscanska Heliga Militära S:t Stefans orden, vilket dock mer anspelar på Suveräna Malteserorden med omkastade färger.

På ordens upplösning 1312 följde att stormästaren Jacques de Molay brändes på bål den 18 mars 1314, orättvist anklagad för avskyvärda brott, och många tempelherrar blev avrättade eller kastade i fängelse. Att dessa händelser utgjorde slutet för Tempelherreorden är väl dokumenterat; inte ett enda samtida dokument finns som stödjer tesen att riddarorden överlevde.

Omkring 1340 mötte Ludolph av Sudheim, en tysk präst på pilgrimsfärd i det Heliga landet, två äldre män vid Döda havets strand. Han började samtala med dem och upptäckta att de var forna tempelbröder som hade blivit tillfångatagna när mamlukerna erövrade Akko i maj 1291 och sedan levat i bergen avskurna från den latinska kristenheten. Dessa båda män kan på sitt sätt sägas ha varit världens sista två tempelherrar.

Kristusorden och Montesaorden - legitima arvtagare

De husvilla tempelherrarna införlivades i den av konungen av Portugal, Dinis/Dionysos I, instiftade den 14 augusti 1318 Kristusorden, med namn och ordenskors som anknyter till Tempelherreorden. Detta promulgerades i Bull Ad ea ex quibus av påven Johannes XXII in 1319. Orden övertog alla Tempelherreordens tillgångar i Portugal. Montesaorden instiftades 1312 av Jakob II, kung av Aragonien (1291-1327). Medan Kristusorden nämns som en specifik arvtagare till Tempelherreorden, så fick Montesaorden tillstånd att absorbera tempelherrar och deras ägor i Aragonien. På andra ställen gick de forna tempelherrarna ett blandade öden till mötes, men organisationen själv försvann; ledarskapet var avrättat, tillgångarna beslagtagna och överlämnade till Johanniterorden. Det abrupta och dramatiska slutet för orden 1312 skapade de rätta förhållandena för framtida anspråk på återupptäckt.

StOffPKO

Kristusorden delades år 1522 formellt i två grenar, en under portugisisk suveränitet och en under påvens suveränitet. Detta förhållande gäller än idag: portugisiska Kristusorden (PKO) är en statlig förtjänstorden i 5 klasser och påvliga Kristusorden (PåvlKO) är den högsta påvliga utmärkelsen som utdelas i endast en klass, med kedja.

Riddarromantik

Under 1700-talets riddarromantik dök flera legender upp, som hävdade att tempelherrarna faktiskt hade överlevt som en orden. Jacques de Molay hade på vägen mot sin död utnämnt någon som sin efterföljare och anförtrott honom att fortsätta orden i hemlighet. Den arvtagaren skulle vara preceptorn av Auvergne (som flydde till England men som dog i fängelse) eller en engelsk riddare. Arvtagaren påstås ha flytt till England eller Skottland och där fått beskydd av murargillena. På så vis fördes tempelherrarnas traditioner och hemligheter (förvärvade i Mellanöstern) vidare till murarföreningar. "Tempelherre" blev en grad i flera frimurarsystem i mitten av 1700-talet, och det verkar som om graden blivit en egen orden i USA och Kanada under det sena 1800-talet.

För att citera den eminente historikern kring riddarordnar, Malcolm Barber: "Genom skapandet av sina legender lade frimurarna ett andra oskiljaktligt element till bilden av tempelherrarna, den av ett hemligt förbund… det var under 1760-talet som tyska frimurare introducerade en specifik tempelherrekoppling till frimureriet och hävdade att Tempelherreorden genom att ha sitt högkvarter i Salomons tempel hade tagit del av hemlig visdom och magiska krafter, vilka Jaques de Molay hade fört vidare till sin arvtagare före sin avrättning och till vilka 1700-talets frimurare var direkta arvtagare till". Även om flera frimurarsystem fortfarande använder namn som "Order of the Temple" eller "The Grand Encampment of Knights Templar" (=York Rite) för att beskriva sin grupp, eller har grader i stil med "Tempelherre" så påstår de sig inte vara en legitim riddarorden.

Barber fortsätter: "Brist på bevis har inte varit något allvarligt problem för sådana skribenter, men likväl kände en del en önskan under 1800-talet att förstärka dessa teorier med mirakulöst upphittade dokument och föremål som verkade bekräfta Tempelherrarnas roll. Detta inkluderade en lista över stormästare över Tempelherreorden sedan Molays tid framåt; flaskor, mynt och medaljonger brukade av tempelriddarna… och hemliga 'Stadgar' … Eftersom de flesta av dessa dokument och föremål inte stammade längre tillbaka i tiden än ca 1800 på sin höjd, är det inte förvånande att åklagaren Guillaume de Nogaret och hans män inte kunde finna en enda av dem vid tiden för rättegången 500 år tidigare". Barber fortsätter med att avfärda Joseph von Hammer-Purstalls (1818) och Jules Loiseleurs (1872, nytryckt 1975) fantasier, och avslutar: "Tempelherremyten har visat sig extremt ihärdig och dess bidrag till den moderna bilden av de verkliga tempelherrarna är lika kraftfull som deras dokumenterade historia… Myternas livskraft - precis som Gnosticism - är antagligen beroende av deras flexibilitet - för de har använts av både konservativa och radikala understödjare av historiens största konspirationsteori, av romantiker uppfyllda av nostalgi för den svunna medeltiden, av frimurare som sökt en färgstark bakgrundshistoria /…/ och av charlataner som försöker utnyttja godtrogna". I en roman av författaren Umberto Eco, Foucaults pendel, tillfrågas en av huvudpersonerna som kallas Belbo, hur man känner igen en "stolle":

"För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna".

Det finns en påstådd succession av stormästare efter Molays avrättning. Namnen på listan varierar något under de två århundraden som olika tempelherreordnar gjort anspråk på att ha överlevt i det fördolda, var och en med sin egen succession för att rättfärdiga sina anspråk. Nästan alla namn är historiska personer. Majoriteten av de nämnda hade aldrig kunnat drömma om att någon skulle påstå att de varit stormästare av en icke-existerande, fiktiv riddarorden. Det är helt säkert att varken konung George V av Hannover, inte heller King Edward VII av Storbritannien, inte heller kejsar Wilhelm II haft något att göra med någon sådan orden.

Ett påstående som förekommer i dessa sammanhang är att Tempelherreorden inte existerade av påvligt instiftande utan genom konungens av Jerusalem - man glömmer därmed:

1. att orden konstituerades genom påvlig bulla och
2. att ordens ledning hela tiden löpande godkändes av påven - inte konungen av Jerusalem.

Ordo Supremus Militaris Templi Hierosolymitani (OSMTH Regency)

Grand Priory of Scandinavia - Tempelherreorden (ThO)

Det verkar som flertalet tempelherregrupper har sitt ursprung i denna orden som grundades 1932 i Belgien. Då återupplivades det några år tidigare avsomnade belgiska storprioratet av nio tempelherrar ledda av Joseph Vanderberg. Denna härstammade i sin tur från återupplivningen 1804 av frimuraren doktor Bernard-Raymond Fabre-Palaprat. 1935 blev Emile Clement Joseph Isaac Vandenberg ordens väktare. 1940 överflyttades arkiven till den portugisiske storpriorn don Antonio Campello Pinto de Sousa Fontes på grund av Tysklands ockupation. 1942 blev denne ordens Regent. Sedan 1960 leds OSMTH av sonen, greven don Fernando Campello Pinto Pereira de Sousa Fontes, först som Prins och Regent, sedemera som Stormästare. Ordenskorset är ett störtat patriarkalkors.

Orden försökte bli godkänd av Vatikanen 1994, en ansökan som avslogs mot bakgrund av det påvliga dekretet från 1312 som redovisas i översättning här. På det svenska prioratets hemsida har det tidigare hävdas att Den Heliga stolen erbjudit OSMTH erkännande som en legitim riddarorden, under förutsättning att orden var förbehållen endast romersk-katolska medlemmar. Detta krav ville orden inte uppfylla, och påvens erbjudande avböjdes. För en utomstående verkar det otroligt att påven skulle häva den historiska bullan, framförallt eftersom man under lång tid avslutat andra mindre katolska riddarordnar för att gynna samordning och effektivare resursanvändning genom att bara ha Suveräna Malteserorden och Påvliga Heliga gravens orden. Tvärtom har påven ofta uttalat att den katolska kyrkan bara har just dessa riddarordnar när man blivit uppvaktade av oäkta riddarordnar som försökt bli godkända.

Schismer och motsättningar har gjort att flera avläggare av denna orden har skapats.

• 1959 bildade spanska tempelherrar under "prins" Guillermo de Grau-Moctezuma-Rife (tronpretendent till Aztekernas kungarike!) en avläggare från orden.
• 1960 bildas autonoma priorat som avläggare av orden. 1961 utses baron Anton Leuprecht som "Mondial Chief of all Autonumous Grand Priories" efter sin far.
• 1970 bildades en avläggare av Antoine Zdrojewski, då storpriorat som inte erkänt de Sousa Fontes som Regent 1960 sammanträdde. Zdrojewski valdes då till Stormästare. 1986 utsågs George Lamirand till arvtagare.
• 1988-02-10 bildades "OSMTH - The International Federativa Alliance (IFA)" för att stödja samarbete och enhetssträvanden. Storpriorn för Skandinavien valdes till viceordförande.

Ordo Supremus Militaris Templi Hierosolymitani (OSMTH)

Commandery of Sweden - Tempelherreorden (ThO)

1995 bildades ytterligare en avläggare med samma namn som den tidigare, då OSMTH samlades i Salzburg för att omstrukturera och modernisera OSMTH. Ett avgörande beslut var att dra tillbaka erkännandet av greven don Fernando Pereira de Sousa Fontes som regent på grund av "misskötsel av orden och irreguljärt uppträdande". Stormästare är för närvarande konteramiral James J. Carey.

På flera ställen omnämns i OSMTH:s material att orden påbörjat en expansionsprocess i Skandinavien. Orden finns redan i Finland och har nu kompletterats med ett norskt kommenderi etablerat under 2003. Ett svenskt kommenderi upprättades år 2007.

OSMTH hävdar inte att man är den ursprungliga Tempelherreorden, utan att man är en kristen ekumenisk organisation. Ordens historieskrivning inleds år 1804, då en en "restaurerad” Tempelherreorden bildades utifrån en Grand Orient-frimurarloge i Paris, Grundläggarna verkar ha varit tre: läkaren Phillipe Ledru, notarien de Courchamp och snickaren de Saintot. En adelsman, Claude-Mathieu Radix de Chevillon blev länken till den påstådde siste hemlige Stormästaren, greven av Cossé-Brissac. Läkaren Bernard-Raymond Fabré-Palaprat, en ledande frimurare, inkluderades bland grundarna. När Chevillon vägrade att tjänstgöra som stormästare så accepterade Fabré-Palaprat ämbetet. Orden stöddes av Napoleon och sägs år 1853 Napoleon III:s tillstånd att bära insignierna offentligt - vilket likväl inte gör orden till en äkta riddarorden idag.

Johanniter-/Malteserordnarna
The Orders of St John / of Malta

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida!

Observera - ej att förväxla med de äkta johanniter-/malteserordnarna. Det finns tyvärr en rad olika oäkta johanniterordnar. De enda johanniterordnar som godkänts av Suveräna Malteserorden som protestantiska avläggare av densamma är Johanniteralliansen, d.v.s. storbritanniska The Most Venerable Order of St John of Jerusalem (som finns spridd i det brittiska samväldet och USA), Johanniterorden i Sverige, i Nedeländerna och i Tyskland, liksom de föreningar som är knutna till den tyska Johanniterorden i Finland, Frankrike, Schweiz, Ungern, USA och Canada.

Flera av dessa grupper hävdar att det ryska storprioratet aldrig upplöstes, utan att man överlevt mirakulöst halvt i löndom. Historiska fakta är att tsar Paul valdes som stormästare 7 november 1798, efter att Malteserorden förlorat Malta. Han innehade posten till sin död, lönnmördad natten mellan 23 och 24 mars 1801 av officerare som var bekymrade över hans mentala hälsa. Fyra dagar senare förklarade sig hans son och tronföljare, tsar Alexander I, vara protektor av Malteserorden och beordrade löjtnanten till stormästaren, Bailiff Nicholas Soltykoff att kvarstå i sitt ämbete. Den 1 augusti 1801 erkände tsar Alexander påvens auktoritet över orden och processen att välja en stormästare påbörjades. Den 9 september 1801 överförde den ryska kejserliga regeringen en officiell notis till att utländska ministrar ackrediterade till S:t Petersburg, som förklarade att eftersom Orden "...inte har ett legitimt överhuvud ... måste medlemmarna (följa) bruk och seder för att lagligen framskrida med valet av en stormästare ... Hans Kejserliga Majestät kommer att ge detta till alla hov som kan tänkas vara intresserade av att återetablera denna Suveräna prden i enighet med dess uråldriga konstitution". Tsaren och hans regering verkar ha insett att orden inte hade styrts i enlighet med den uråldriga konstitutionen under de sista tre åren.

Erkännandet av ordens rätt till en restaurerad suveränitet över Malta i Amiens-fördraget accelererade tsarens gradvisa nedtrappning av sitt engagemang i orden och genom ett dekret utfärdat den 25 April 1803 överförde rådet i S:t Petersburg sina befogenheter till den nye stormästaren Tommasi. Ordenskapitlet i Ryssland erkände senare Tommasis efterföljare, löjtnanten till stormästaren Guevara-Suardo, som ordens överhuvud den 5 april 1806. Genom ett kejserligt beslut den 10 mars 1810 gjordes de ryska storprioraten i praktiken obrukbara genom indraget kejserligt finansiellt stöd. Arton månader senare, den 2 december 1811, upplöstes kommanderierna i Ryssland och innehavarna tilläts att konvertera dessa till privat egendom (genom att erlägga en avgift till den kejserliga skattkammaren). Ett nytt beslut fattades av det ryska kabinettet den 20 januari 1817 beslutade att de som fortfarande innehade ärftliga kommenderier skulle få behålla dem till sin död, men att arvingar inte skulle kunna ärva dessa utan att de skulle upplösas. Existerande medlemmar behöll sina insignier och rang i orden, och listades fortsättningsvis i de kejserliga almanckorna som medlemmar av Malteserorden, men inga nya nomineringar gjordes. Detta markerade slutet av den underliga period i Suveräna Malteserorden historia, där man som katolsk andlig orden hade en ortodox ledning.

Vissa av de oäkta johanniterordnarna vill hävda legitimitet genom att hävda att tsar Paul uppdelade det ryska storprioratet i två, ett katolskt och ett ortodoxt/ekumeniskt, och att det katolska prioratet utsläcktes medan det ortodoxa fortsatte sin verksamhet. Även om det skulle vara riktigt, så är ändå dessa grenar oäkta. Sedan 1917 har nämligen ingen av den ryska kejserliga familjens överhuvuden och tronpretendenter varit stormästare för någon rysk johanniterorden och det är en nödvändig förutsättning för att räknas som legitim, eftersom den ryska ordensgrenen (om den verkligen existerat) måste betraktas som en dynastisk orden. Att flera andra ryska storhertigar sedan 1917 har varit inblandade i ryska johanniterordnar är ovidkommande, eftersom de inte varit huvudmän för familjen och således saknat fons honorum.

I en intervju med tronpretendenten, storhertig Vladimir Kyrillovich 1988 förklarar storhertigen att hans far och farfar varit protektor för en sammanslutning av personer med anspråk på ärftliga kommenderier (till skillnad mot vad som anges här), men att denna aldrig var eller var tänkt som en återupplivning av ett ryskt storpriorat. Det 20-tal instiftade ryska ärftliga kommenderierna var rena familjeangelägenheter som ärvdes från släktled till släktled. Innehavare av anspråk på ryska ärftliga kommenderier saknar fons honorum och kan därför inte på eget initiativ utöka dessa till ordensliknande sammanslutningar som antar personer utanför familjen.

Följande ordnar har svenska medlemmar:

Sovereign Order of St John of Jerusalem, Knights of Malta
Grand Priory of Sweden

En orden som haft flera intressanta stormästare, bl.a. Crolian Edelen de Burgh (se "The Knightly Twilight - A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld", skriven av Robert Gayre of Gayre & Nigg 1973), Roberto Paternò (se nedan) och Joseph Frendo Cumbo ("markgreve och greve av Torre Sarroca" sedemara "av Torre Cumbo"). Ett "Grand Priory of Sweden finns enligt hemsidan, med priorat tilägnade S:t Ansgar och S:t Gregorius, och ordenmedlemmar har försökt få den införd i adelskalendern.

Sovereign Order of St John of Jerusalem, Knights Hospitaller (OSJ)
Priory of St Eskil ofSweden

År 2000 bildade den Danske Malteserorden och den Danske Johanniterorden tillsammans med en kanadensisk och en fransk oäkta johanniterordnar en allians. År 2005-2006 gick man vidare och bildade en ny orden, Supremus Ordo Domus Hospitalis Sancti Johannis Hierosolymitani (OSJ), med en dansk stormästare. Den kanadensiska orden har sedan 2010 blivit huvudorden: av de danska kommenderierna inom denna orden var Absalom ursprungligen den Danske Malteserorden. Huvuddelen av den fjärde - franska - orden lämnade samarbetet. Orden har ett svenskt priorat och en svensk jurist är involverad i ordens centrala rättsliga avdelning. Orden härstammar i förläningen legitimitet som avläggare av prins Peter II av Jugoslaviens johanniterorden. Ordensinsignierna bärs i rött band av "rättsriddare", violett band av "ledamöter av andliga ståndet" och svart band av "nådesriddare".

Sovereign Order of St John of Jerusalem - the Hereditary Order (SOSJ)

Orden grundades 1964. Orden visade sig offentligt i Sverige troligen första gången under Skoklosterspelen 2001 då orden under en medeltidsinspirerad gudstjänst antog en "Knight of Justice" två "riddare" till orden. Anknytningen till medeltidsåterskapande fortsatte under sommaren 2004 då en riddardubbning utfördes av samme "Knight of Justice" i Finspång och under sommaren 2011 vid Sigtunaspelen (se här eller här). Orden leds av "internationell storprior baron Kelinu Vella Haber" men har också en "Prof. Chev. Serge Juasunas, Grand Master Sovereign Order of Saint John of Jerusalem, Knights of Malta - The Hereditary Order".

Autonoma Prioratet Sancti Iohannis Baptistae, Riddarbröder af St Johannes af Jerusalems Hospital

Orden är en avläggare från föregående grundad 1993 och har sitt säte i Ljungby, Kärrgårda säteri.

The Grand Commandery of Saint Andrew of the Order of Saint John of Jerusalem

Den här orden har sitt säte i Båstad och hävdar ursprung till det ryska storprioratet genom att vara ett ärftligt kommenderi. Dessvärre finns ett antal svagheter som gör att orden inte kan ses som äkta. Den första är att ordens "Grand Commander" genealogiska bevis för koppling till den släkt vars namn och anspråk till kommenderi han för idag inte är otvetydiga. Enligt Sveriges släktforskarförbunds diskussionssida är släktforskningen möjlig att kritisera: "Det nya "adelskapet" (von) Rahden bygger på en identitetsväxling = ovanstående Niels Ernstsson alias en påstådd Nils Nilsson [s.k. svärdsida] i obevisad, "muntlig tradition" -- någon kvarleva har ö.h.t. inte presterats." Vidare finns ingen entydig uppgift om att släkten von Rahden skulle innehaft ett ärftligt kommenderi, se ex. John Cilia La Cortes register.

Även om släktforskningen skulle vara riktig och därmed adelskapet, likaså anspråket till ett kommenderi, så kan en arvsrätt till ett ryskt (ortodoxt) kommenderi inte en rimlig grund för en ordensliknande sammanslutning. Ärftliga kommenderier har aldrig utökats till att anta medlemmar utanför familjen, utan är just en sak som går i arv från far till son. Och oavsett hur man tolkar 1810-1817 års beslut, så är det ett obestridigt faktum att ingen ryskt tronpretendent efter 1917 varit stormästare för en rysk Johanniterorden, på samma sätt som brittiska, tyska, svenska eller nederländska johanniterordnarna har haft statschefer som stormästare vilket är grunden för deras legitimitet. Inte heller idag är tronpretendenten H.K.H. storhertiginnan Maria Vladimirovna av Ryssland stormästare för en rysk Johanniterorden. Därmed saknas - enligt min och andras mening - formell grund för operativa ryskdescenderande kommenderier. Det enda som återstår är arvsrätt till något sedan länge försvunnet, eller möjligen en rätt att från far till son vidareföra en malteserdekoration.

Militare Ordine del Collare di Sant'Agata dei Paternò (MOC)

Storprioratet Terra Nordica

Observera - ej att förväxla med San Marinos S:t Agatas orden (SMarS:tAO). Anspråket på legitimitet för den här orden bygger på att en junior gren av hertigsläkten av Paternò är bärare av tronanspråk på Aragonien, Mallorca, Sicilien m.m. Att anspråket vilar hos en junior gren snarare än huvudmannen för släkten förklaras genom en "pact de famille" där denna ordning fastställts, och att kungen av Neapel-Sicilien erkänt detta anspråk.

Det skandinaviska storprioratet har på bara några år vuxit till cirka 230 medlemmar i Norden med målsättning att nå 500 medlemmar, vilket är en exempellös expansion och målsättning för ett katolskt påstått kungahus orden i det protestantiska Norden. En sådan massiv medlemsantagning med cirka 40 nya medlemmar år 2011 kan inte ses som seriös - detta motsvarar vad Suveräna Malteserordens skandinaviska association och Påvliga Heliga gravens ordens svenska ståthållarskap har antagit på åtta år!

"Riddare" av denna orden har fört fram att tanken med stor antagning av juniora personer sägs vara att fler ska kunna verka och växa som riddare. Vilket förstås är huvudlöst: för en orden som har svårt att betraktas som legitim, så är det viktigt att agera på exakt samma sätt som allmänt erkända riddarordnar, upprätthålla en sparsam och selektiv antagning av excellenta personer. Det skulle kunna leda till viss respekt för orden och dess riddare. Genom nuvarande antagningspolicy har man på egen hand hamnat offside och till på köpet flera gånger och i olika ärenden ådragit sig Hovstaternas, Riddarhusets och de övriga äkta ordnarnas starka irritation.

Storprioratet leds av Jan-Olov född Malmberg, sedan 2004 med efternamnet von Wovern och med anspråk på titeln markis. Här diskuterar Jan-Olov och andra släktforskare släkten von Wovern. här och här diskuteras orden. Bl.a. nämns flera ledande personer i samhället som är medlemmar och som dessvärre får rollen som reklampelare för nya rekryteringar.

Anspråken betraktade induktivt

I stället för att börja med att snärja in oss i källgranskning, så kan den intresserade undersöka om om detta kungahus

• erkänns av statschefen eller motsvarande för Spanien, Frankrike eller Italien där man ska haft domäner, på samma sätt som för andra detroniserade furstehus inom sin stats gränser.
• av andra kungahus ses som äkta, exemplifierat med att man uppträder tillsammans och har utbyte med andra kungahus.
• av rojalistiska och monarkistiska sammanslutningar i Europa inkluderas som ett kungahus.

Svaret på alla dessa frågor är nej. Därmed har vi konstaterat att anspråken inte har fäste i den krets som är central för trovärdigheten i anspråken. I linje med detta kan flera saker noteras.

Italianska utrikesdepartementet utgav 1953 en lång lista över oäkta riddarordnar i Italien. Här finns Suveräna Militära S:t Agataorden av Paternò med. Listan återfinns på Francois Veldes hemsida. Även Corpo della Nobiltà Italiana - medlem i CILANE, en europeiska sammanslutning av nationella adelskorporationer där bl.a. svenska och finska riddarhusen ingår - återger denna lista. Adelskap förlänade av tronpretendenten saknar värde.

Pretendentskapet och orden behandlas i kapitel V och XIX i boken "The Knightly Twilight - A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld" (länk till franska utgåvan), skriven av Robert Gayre of Gayre & Nigg 1973. Här tecknas en minst sagt kritisk bild. Bland annat konstateras att V. Powell Smith, som skrivit gott om orden, erhållit storkors av MOC. En lika kritisk bild finns i "World Orders of Knighthood & Merit" (2006), som inte listar orden bland andra allmänt erkända riddarordnar. Följdaktligen är orden inte inkluderat i ICOC:s lista över riddarordnar m.m.

Anspråken betraktade deduktivt

En svårighet är att orden utgår från sin bestämde tronpretendent och försöker bygga upp en argumentation bakåt i tiden för att hitta stöd för den aktuella personen. En annan och kanske rimligare ordning är att börja vid Jakob I och gå framåt, för att se var ett eventuellt tronsanspråk i realiteten hamnar och föra fram denne som tronpretendent (och eventuell stormästare för en återupplivad riddarorden).

Tidslinje enligt de dokument som presenteras på hemsidan och som jag dessförinnan vänligen fått ta del av:

• 1851 Boken ”l’Ordine del Collare” publiceras. Den är skriven av Francesco Paternò Castello e Sammartino, hertig av Caraci, och återger vad han funnit i huset Biscaris släktarkiv. Den innehåller anteckningar av Don Ignatius Paternò Castello Scammacca, 5:e prins av Biscari, från dennes resor på de Baleariska öarna. Prinsen hade under sina resor fått informationer om familjens ursprung och spår efter något som prinsen tolkar som en riddarorden tillägnad S:t Agata.
• 18 maj 1851 Åläggande från justitieministern/riksåklagaren till borgmästaren för Carcaci att personer som avlidit skall ha sitt medlemskap i "The Chivalrous and Family Order ot the Collar of St Agata of the Most Serene House of Paternò" under "The Regent Grand Master the Most Excellent Cavaliere Don Giovanni Paternò Castello of the Dukes of Carcaci, Prince of Emmanuel "jure maritali" registrerat, och hänvisar till att orden är officiellt erkänd i de kungliga domänerna bortom havet.
• 30 mars 1853 Guvernören över Catania klarlägger för guvernörerna och borgmästarna i provinsen att de enda ordnar som får bäras offentligt på de kungliga domänerna bortom havet är upprepning av 1838 års ordnar inklusive Militära Kedjan av S:t Agatas orden tillhörande Most Serene House of Paternò Castello Guttadauro of Emmanuel.
• 14 juni 1853 De fem huvudgrenarna för Paternò samlas på initiativ av hertigen av Carcaci. Prinsen av Biscari väljs till ordförande. Hertigen av Carcaci föredrar ärendet: han påminner att alla huvudgrenar av kungahuset av Aragonien har dött ut, men att pretendentskapet nu gått vidare till de två söner av kung Jakob I testamentariskt ställdes i succession om huvudgrenen skulle dö ut. Den första sonens gren dog ut i början av 1800-talet med prins Cassano av Bari, men den andre sonens son är grundare av familjen Paternò. Hertigen av Carcaci påminner om sin granskning av familjens historia, och att han bett HMK av Bägge Sicilierna att erkänna hertigens sonson vars föräldrar båda bär kungahuset av Aragoniens blod, eftersom både Paternò och Guttadauro härstammar från kung Jakob I. Hertigen föreslår att hans son ska vara regent och stormästare över riddarna av Kedjans orden, dedicerad till S:t Agata. Det blir också beslutet.
• 1854 Kammarherren till kung Ferdinando II, Don Francesco Paternò Castello e Sammertino, hertig av Carcaci, går bort.
• 28 november 1859 Real commissione de titoli di nobilita har undersökt sina arkiv på begäran av Don Mario Paternò Castello Guttadauro av hertigarna av Carcaci.
  Denna undersökning visar att Real commissione de titoli di nobilita i kungariket Bägge Sicilierna den 20 april 1838 har fastställt den kungliga önskan att Don Giovanni Paternò Castello Sammertino av hertigarna av Carcaci med titeln prins av Emanuel ”jure maritali”, i särskild ordning ärftlig i manlig primogenitur, är förmyndare för Donna Lionora Guttadauros heraldiska fadersarv. Genom kunglig önskan är han också regerande Stormästare för den ridderliga, familjedynastiska Paternòiska kedjans orden dedicerad till S:t Agata, vilken fritt får bäras ”bortom havet” (på Sicilien men inte på fastlandet) på samma villkor som kungen, kungarikets, den helige faderns och Malteserorden.
  1838 års beslut bekräftas, med tillägget att de ridderliga utmärkelser som stormästaren vill förläna på denna sidan havet föreslår Real commissione de titoli di nobilita att dessa skall bekräftas av HMK, vilket annullerar HMKs dekret över vilka ordnar som kan bäras på fastlandet.
• 11 feb 1860 Nominering av Don Giovanni Paternò Castello di Carcaci, Prince of Emmanuel maritali nomine, the Most Serene Grand Collar Regent Grand Master of the Order of the Collar of Paternò till ordförande för Catanias distriktsråd för det innevarande året.
• 8 mars 1860 Inrikesdepartementets bekräftelse på densamma med samma ordval.
• 16 september 1860 Don Mario Paternò Castello e Guttadauro av hertigarna av Carcaci
  • Erkänns den rätt han har att förläna adliga titlar som hans del av hans hustrus arv från huset Guttadauro i primogenitur. Finns ej förste son, går rätten till förste son av förste dotter, och i sidogrenar intil fjärde led.
  • Erkänsla som överhuvud för den dynastiska kedjans orden dedicerad till S:t Agata, jungfru och matyr, ett oomtvisteligt arv från huset Paternò med titel och rang som suverän stormästare med rätt att förläna ridderliga värdigheter och adelstitlar i släkten. Om manlig avkomma inte är gift innan 50 års ålder går arvet vidare till bröder före systrar för att knyta orden till huset Paternò.
  • Erhåller titeln prins Val d'’Emmanuel i provinsen Pedagaggi, som Guttadauro haft som äga i landet Francofonte, efter första generationen ärftlig i manlig genitur, och i sidogrenar intil fjärde led. Innehavaren av denna titel får bära Guttadauros vapen (Aragonien).

Nedan listas släktträdet som pretendenten för fram för att stödja sin sak:

Kung Jakob I av Argonien
|
Pedro de Ayerbe, señor de Paternò
|
Pedro de Ayerbe, señor de Paternò
|
Miguel, señor de Paternò
|
Giovanni/Guglielmo kallad "den äldre", bl.a. baron av Burgio
|
Gualterio Paternò, baron av Burgio, bl.a. baron av Imbaccari, Supplementi di Mazzara, Trapani e Sciacca
|
Francesco Paternò, baron av Imbaccari, Supplementi di Mazzara, Trapani e Sciacca, 1:e baron av Graneri
|
Pietro Paternò, baron av Graneri, baron av Aragona
|
Angelo Francesco Paternò, baron av Aragona
|
Feruccio/Petruccio Paternò, baron av Aragona
|
Angelo Francesco Paternò, baron av Aragona
|
Vincenzo Paternò Castello, baron av Aragona
|
Maria Agata Digna Paternò Castello, baronessa av Aragona, prinsessa av Biscari genom giftemål
|
Giacinto Paternò Castello, baron av Bicocca
|
Vincenzo Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Mario Concetto Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Giuseppe Vincenzo Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Mario Paternò Castello, hertig av Carcaci
|
Giovanni Paternò Castello, prins av Emmanuel (jure maritali)*.
|
Mario ("I") Paternò Castello (1838-1906), prins av Emmanuel (genom beslutet 1838)*
|
Eleonora Angela Maria Paternò Castello (1878-1970), prinsessa av Emmanuel (genom beslutet 1838)*, gift med Roberto Paternò Castello
|
Francesco Mario ("II") Mario Paternò Castello (1913-1968), prins av Val d'Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Roberto ("II") Enrico Francesco Maria Gioacchino Paternò Castello (1937- ), prins av Val d'Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Francesco Nicolo Roberto Paternò Castello (1964- ), prins av Val d'Emmanuel (genom beslutet 1860)*
|
Roberto (1992-), hertig av Gerona och Domenico, hertig av Ayerbe

* Mina noteringar, se nedan

Om vi håller alla fakta på armlängds avstånd
- vad är det vi har egentligen?

Den första svårigheten är att det inte är entydigt klarlagt att Giovanni/Guglielmo den äldre härstammar från kungaätten. Här och här, till exempel, saknas den Miguel, señor de Paternò (son till Pedro, señor de Ayerbe, och bror till Conastanza de Ayerbe, Maria, baronessa de Ayerbe, Sancho Lopez de Ayerbe och Conastanza de Ayerbe) för att anspråken ska hänga ihop. I dessa genealogier omnämns Pedro och och hans son Pedro som "señor" resp. "baron de Ayerbe", inte som "de Ayerbe, señor de Paternò".

Källäget verkar vara oklart och vidare efterforskningar skulle vara värdefullt för att bringa ytterligare klarhet. Här och på italienska Wikipedia görs till exempel gällande att den som är släkten Paternòs anfader, Roberto d'Embrun, var av en junior gren av grevarna av Barcelona som senare blev kungar av Aragonien m.m. och därefter dog ut. Han ska ha deltagit vid den normandiska erövringen av Sicilien ca 1070, då han erhöll förläningen Paternò och Buccheri. Släktens vapen, som junior gren av grevarna av Barcelona, är detsamma som den utslockande grenen Barcelona-Aragonien, med tillägg för att visa att det är en junior gren. Vapnet är därför identiskt med den senare utgrenade familjen Aragonien-Mallorcas vapen, även den utslocknad. Förklaringen till vapnet som släkten Paternò idag för är alltså inte att släkten Paternò skulle alltså inte vara för att man är en gren av kungahuset av Mallorca, utan att familjen Paternò är en tidig avgrening inom en familj som sedermera blev kunglig och fick ytterligare en junior gren.

Den andra svårigheten är Jakob I:s testamente. Här specificeras nämligen att tronföljden i alla delar ska gå i manlig genitur i direkt linje. Enligt ovan har tronanspråket vid tre tillfällen gått på den kvinnliga linjen och därför borde tronanspråket bäras upp av en helt annan person. Familjepakten från 1853 kan rimligen inte bära upp anspråket: om det är så att man i första läget ondgör sig över att man frångick Jakob I:s testamente på ett sätt som innebar att någon av de legitima sönerna inte blev vald till kung, så blir det helt inkonsekvent att man själv väljer att frångå testamentet för att lägga anspråket där de nu vilar. Förklaras familjepakten som giltig - och därmed också de två sista kvinnliga arvtagarna - så kvarstår fortfarande att man tvingas gå i kvinnlig genitur en gång tidigare utan formellt stöd (Maria Agata) för att lägga tronanspråken där de sägs vila. Det finns en gren inom familjen som utifrån Jakob I:s testamente har mer berättigade anspråk. Går man i manlig genitur med företräde för äldre söner så hamnar anspråken inte hos Giovanni den äldres tredje son (Gualtiero), utan hos den förste (Nicola), och vidare till nuvarande 8:e hertigen av Roccaromana m.m. inom familjen Paternò. Detta är en slutsats som jag nått fram till efter att ingående ha studerat den dokumentation ordens och kungahusets förespråkare för fram, där en hel del är irrelevant och där sambanden inte är enkla att inse. Därför är det för mig glädjande att ordens- och kungahusexperten Guy Stair Sainty nått samma slutsats, likaså José Mara de Montells y Galán & Alfredo Escudero y Diaz-Madroñero i boken "Repertorio de las instituciones caballerescas en el reino de España" (2008).

Även om vi skulle betrakta familjepakten som giltig då den skrevs, som ett försök att vaska fram den som då tycktes ha bäst anspråk, så är det inte säkert att familjepakten håller idag. Det förutsätter att alla äldre linjer accepterar sina företrädares tysta avsägelse från tronpretendentskapet. Så är inte fallet inom kungahuset av Neapel-Sicilien, där den spanska grenen inte anser att en tronavsägelse är riktig och därför ser sig som familjens överhuvuden. Riddarhuset har också för några år sedan ändrat sin syn på en avsägelse av adelskap hos släkten Tamm: avsägelsen ses nu enbart personlig utan konsekvens för efterföljande led, som nu alltså betraktas som adliga.

Den tredje svårigheten är att det inte finns några kända förstahandsuppgifter om orden, utan allt bygger på andrahands-, tredjehands- o.s.v. uppgifter via boken ”l'’Ordine del Collare”. Det är anmärkningsvärt att orden inte alls verkar finnas i något annat källmaterial. Den borde ha lämnat avtryck i de påvliga arkiven som en stridande orden, och den borde ha funnits med i någon av alla de verk som under århundradena skrivits om medeltida riddarordnar. Det fanns ett sådant intresse för riddarordnar att minsta antydan i äldre källor som kunde tolkas som en riddarorden gjorde det - se t.ex. S:t Birgittas orden nedan där "Faraos orden" beskrivs - vilket gör avsaknaden av kompletterande källmaterial än mer slående. Det är därmed långt ifrån att de fragment av en ridderlig sammanslutning som prinsen av Bari påstår sig ha funnit var en regelrätt riddarorden. Eftersom ordens historia i dagsläget inte är belagd bortom 1800-talet borde "militär" tills vidare utgå ur ordensnamnet. Därmed återgår man också till hur orden oftast benämns i de dokument från 1800-talet som orden stödjer sig på.

Den fjärde svårigheten är att orden i första hand var en regional angelägenhet, inte en nationell. Möjligen kan orden under en kortare period från februari 1860 till september varit godkänd, beroende på om kungen hann besluta i enlighet med kungl. kommissionen för adelstitlars beslutsförslag (genom kungens godkännande annullerades förbudet att bära orden på fastlandet). Dokumentet från den 11 februari 1860 styrker inte i sak att så skulle skett. Orden fick inte ett totalt erkännande förrän under september 1860 i ett läge då kungen flytt från huvudstaden till Gaeta - det vill säga, då det kungarike som han regerade över stod i begrepp att förloras. Det är inte ovanligt att kungar vars ställning står i begrepp att förloras ibland har undertecknat dokument för att stödja ordnar med svag legitimitet eller för att adla personer. Bakgrunden till det kan möjligen vara att kungarna inser att de inte kommer att behöva ta ansvar för sådana beslut. Kungahuset av Neapel-Sicilien erkänner inte orden eller tronanspråken. Orden erkänns inte heller av Vatikanen. Det kan vara intressant att notera att kungen av Neapel-Sicilien (utöver Ordine del Collare) i september 1860 erkände Ordine Militare e Ospedaliero di San Giovanni d'Acri e San Tommaso och Ordine Militare e Ospedaliere di S. Maria di Betlemme till "furstliga huset Amoroso d'Aragona" Den förra av dessa ordnar har för övrigt blivit erkänd av kung Viktor Emanuel III av Italien år 1944 under liknande omständigheter. Ingen av dessa bägge ordnar verkar trots kungligt godkännande, uppdatering av huset till kejserlig status, familjepakt, domstolsutslag från Bari m.m. anses som legitim.

I de dokument som orden stödjer sina anspråk på framgår att den prinsessa av Emmanuel som Giovanni Paternò Castello gifte sig med var det första och enda barnet till den siste prinsen av Emmanuel. Genom särskild ordning 1838 gjordes prinstiteln därefter möjlig att vidareföra i manlig primogenitur efter prinsessan. 1860 förlänas titeln prins av Val d'Emmanuel. Trots det väljer tronpretendenterna att kalla sig prins av Emmanuel, eftersom dessa anser att titeln var kognatisk, och att detta ska bevisas genom att Kungl. kommissionen för adelstitlar tycks erkänna Don Mario som genuin prins Emmanuel. Men då bortser man från tidsordningen. Det tycks som om kungen i sitt sista beslut i september 1860 bortser från Kungl. kommissionen för adelstitlars resultat. Kungen väljer istället uttryckligen att förläna en ny titel som är snarlik den som släkten haft, vilket ser ut som en ersättning för något som kungen tycks anse att släkten inte längre är berättigad till.

Det finns tre domstolsutslag som i senaste utslaget beskriver huvudmannen för ätten som "Nobleman of the Dukes of Carcaci, Prince of Emmanuel, Duke of Perpignan and by the Grace of God and hereditary right, legitimate Pretender to the Thrones of Aragon, Majorca and Sicily, the titles of Prince of Catalonia, Count of Cerdagne, Count of Rousillon, Patrician of Catania, Lord of Valencia, Lord of Montpelier, Count of Urgell, Viscount of Carlades, etc, etc, Sovereign Grand Master of the Military Order of Saint Agatha of Paternò, Grand Master of the Order of the Royal Balearic Crown, Grand Master of the Royal Order of James I of Aragon, Grand Master of the Order of San Salvador of Aragon and of the Royal Aragonese Order of the Knights of Saint George and the Double Crown".
Domstolsutslag som argument för en ordens legitimitet har kommit att uppfattas som en varningssignal snarare än något som stärker legitimitetsanspråk. Se denna sidas första punktlista högre upp. Bland flera andra framhåller bl.a. familjen Mussolinis familjeorden Ordine dell'Aquila Romana domstolsutslag i argumentationen, men är likväl inte ansedd som en riddarorden.

Den senaste domen är en skiljedom i en tvist. De jurister jag talat med menar att domstolsutslaget har rättsverkan endast i det domstolen prövar. Eftersom fallet inte direkt rör tronanspråken utan storleken på den medlemsavgift som ska betalas, så menar de att domen troligen innebär att om tronpretendenten önskar inträda i ett högre institut för adelsrätt i ett land som undertecknat New York-konventionen, så har han rätt att göra det i klassen "of Justice" (om en sådan kategori finns) och betala den högre medlemsavgift som följer av det. New York-konventionen om tvistemål innebär i sig inte att ordens legitimitet genom domstolsutlaget måste erkännas i de undertecknande länderna.

Dessutom: vem är den andra parten i målet? Istituto Superiore di Diritto Nobiliare säger sig kunna verifiera adelstitlar m.m. genom domslut i tvistemål vid domstolen i Ragusa, att domsluten kan införas i Gazzetta Ufficiale della Regione Sicilia och att domsluten ska vara internationellt giltiga med hänvisning till New York-konventionen. Allt detta förs fram av kungahuset som en del i argumentationen, så med facit i hand tycks det som om Paternò - tack vare en synbarlig tvist - fått exakt det som institutet uppger sig kunna leverera till klienter.

Tronpretendentendenterna verkar under 1900-talet långt ifrån agerat med den restriktivitet som borde prägla tronpretendenter med osäkra anspråk. Utöver "MOC" förfogar tronpretendenten över fem ordnar. Det kunde ha varit åtta, två är förenade till en och nuvarande tronpretendenten låter anspråket på en egen Montesaorden vila. Utöver det har Roberto Paternò 1980 inte frånträtt, utan tydligen sålt anspråken på The Sovereign Order of the Oak. Det förvånar att en formulering i 1860 års kungliga dekret (...Grand Master with the faculty to bestow honours and ranks of chivalry) sägs stödja att stormästaren av orden har rätt att instifta ytterligare ordnar, inte att det rör sig om ordensklasser i den orden som avses i meningens början. Tronpretendenternas adlande har möjligen präglats av frikostighet och för ordensfuntionärer kanske skett med större automatik än vad som kanske är önskvärt och nödvändigt för att behålla den exklusivitet som adelskap bör vara. Adelskap i allmänhet har ofta getts till samhällets mest framstående personer, men det verkar inte alltid ha varit den personkrets som tronpretendenterna har valt att upphöja. Intressant i sammanhanget är att kapaciteten att adla inte utgår från den paternoiska sidan av släkten - som rimligen är den huvudsakliga bäraren av tronanspråket - utan det faktum att den då sista prinsessan av Emmanuel (ättling till hjälten Gotador) gift sig med en Paternò.

Eventuella fel och brister i ovanstående är inte avsiktlig, utan har sin grund i att jag har genuint svårt att följa logiken i den argumentation som orden presenterar och som inte alltid går att utläsa ur den omfattande dokumentationen. Vad jag förstår är det den 8:e hertigen av Roccaromana som är huvudman för den seniora grenen i släkten Paternò. Om testamentet är giltigt (vilket tydligen är omdiskuterat enligt bl.a. Gayre) och det finns ett berättigat tronanspråk, om den genealogiska kedjan som förs fram mellan kung Jakob I och Giovanni den äldre visar sig hålla, så skulle tronanspråket enligt kung Jakob I:s testamente vila hos hertigen av Roccaromana. Frågan blir då hur man ska se på ordens nuvarande stormästare, en fråga som är upp till ordens medlemmar att ta ställning till.

Som kuriosa kan nämnas att orden på 50-talet eller möjligen redan på 40-talet hade minst en svensk medlem. I boken "Svarta Örns Orden 1903-1953" kan man i matrikeldelen läsa på s. 240, att som medlem i storlogens VIII:e grad antagen 1950 står "Sandstedt, Harry, Dentist, StOffKonstO, StOffS:tAgPHO, KS:taBrigO, ItGM F." StOffS:tAgPHO betyder enligt uppslagsdelen StorOfficer (Kommendör av 1 kl) av "S:ta Agata Paternoska Husorden". F:et markerar att Sandstedt i de lägre graderna tillhört Falköpingslogen, grundad 1939, troligen hans hemort.

Innan vi lämnar släkten Paternò ska dröja ett ögonblick vid den yngre brodern till tronpretendenten av Mallorca, Aragonien, Sicilien m.m. Han heter Don Thorbjorn och är född i Mölndal 1976. Av www.paternocastello.info, www.paternocastello.it och www.paternocastello.es framgår att han inte längre nöjer sig med att ha fått sig tilldeldad titeln "hertig av Valencia" vid födseln. Enligt sin far Robertos ("II") vilja är han sedan 1996 även tronpretendent till utdöda kungariket Valencia i nuvarande Spanien med rätt att ha egna ordnar - och fons honorumrätt. I december 2006 fick han stormästarskapet för "Sovrano Ordine di San Giovanni di Gerusalemme". År 2008 har han också fått ett skiljedomstolsutslag som ska tala till hans fördel:

• titeln prins och tronpretendent till Valencias krona med värdigheten "kunglig höghet" och fons honorum-rätt.
• ärftlig titeln prins protektor till den oäkta Johanniterorden "Sovereign Order of St. John of Jerusalem – Knights of Malta".
• titlarna:
  • Duca di Valencia,
  • Duca di Baiana,
  • Conte di Paternò,
  • Conte di Artedero,
  • Conte di Mongialisi,
  • Barone di Carcaci,
  • Barone di Biscari,
  • Barone di Sparacogna,
  • Barone d’Aragona,
  • Barone di Granieri,
  • Barone di Baccari,
  • Barone di Mongialisi,
  • Barone di Cuba,
  • Patrizio di Catania
  • e Signore di Bidani.
• Stormästare för följande dynastiska ordnar:
  • Reale Ordine Dinastico Aragonese dei Cavalieri di S. Giovanni,
  • Reale Ordine Dinastico Nobilitante Valenciano,
  • Reale Ordine Nobiliare della Milizia Celeste,
  • Reale Ordine Militare della Liberazione Valenciana,
  • Reale Ordine di San Patrizio,
  • Reale Ordine del Tempio di Gerusalemme,
  • Sacro Ordine Crociato di Cristo Risorto.

Sammantaget - saken talar för sig själv.

Frälsarens och den Heliga Birgittas av Sverige riddarorden
Ordine Militare del Santissimo Salvatore e di Santa Brigida di Svezia

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida!

Läs mer här.

Den Birgittinerriddarorden som existerar idag tog sin början 1856. Don Vincenzo Abbate de Castello, som sägs härstamma från familjen Orléans och ha erhållit grevlig titel för sina förtjänster gentemot Francesco II, den siste konungen av Neapel-Sicilien, var mycket hängiven Sankta Birgitta. Det sägs att när hans son låg dödligt sjuk 1856 men överlevde så berodde det på att don Vincenzo hade bett om Sankta Birgittas förböner. Don Vincenzo rekryterade därefter ett antal unga prinsar och adelsmän för att arbeta för återupplivandet av den orden, som lärde män sedan 1600-talet återkommande hävdat har funnits under medeltiden. Men Don Vincenzo saknade "fons honorum" och hans orden är därför inte en äkta skapelse.

Denna orden har utförligt behandlats av Hans Cnattingius i Academiae Regiae Scientiarium, Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok 11/1967. Cnattingius visar att den medeltida birgittinska riddarorden som ibland omnämns i Sverige och utomlands är en legend som kan härledas till ett enda verk: Tesoro militar de Cavalleria skriven 1642 av juris doktor Ioseph Micheli y Marquez, vice kansler vid Konstantinska S:t Georgesorden. Vid skärskådan av andra fantastiska riddarordnar som tas upp i verket verkar det tyvärr som om Micheli mer eller mindre fått riddare på hjärnan, vilket förmörkat omdömet något. När Genesis skriver att Farao gav Josef en guldkedja, så tolkar Micheli det som att Josef har blivit medlem i "Cavalleros del Collar de Faraon".

När det gäller Birgittinerriddarorden så citerar Micheli en Antonius Boisius. Det skulle kunna vara en omskrivning för Antonio Bosio, en lärd präst. Han är mest känd för sin enastående expertis när det gäller romersk arkeologi, men han var också intresserad av riddare och riddarordnar och han var själv riddare av Malteserorden. Bland hans ägodelar fanns ett exemplar av S:ta Birgittas uppenbarelser och Olaus Magnus "Historia de gentibus septentrionalibus". Det är alltså klart att Bosio hade ett ridderligt intresse och ett intresse för S:ta Birgitta. När man undersöker S:ta Birgittas uppenbarelser så finner man att hon tar upp ridderlighet och riddare. Det är också viktigt att komma ihåg att S:ta Birgittas klosterorden, Den helige Frälsarens orden, inledningsvis var öppen både för munkar och nunnor. Det är möjligt att Micheli har kommit över Bosios material och att Micheli har dragit slutsatser som varit allt för långtgående, nämligen att S:ta Birgitta instiftat en riddarorden.

Italianska utrikesdepartementet utgav 1953 en lång lista över oäkta riddarordnar i Italien. Här finns Frälsarens och den Heliga Birgittas av Sverige riddarorden med. Se Francois Veldes hemsida.

Vatikanens avståndstagande från Osservatore Romano den 9 april 1970, vidare publicerad i Rivista Araldica (1970, p. 126f)
"In seguito ad una solenne funzione per l'investitura di nuovi Cavalieri dell'Ordine Cavalleresco di Santa Brigida di Svezia, avvenuta di recente in una chiesa parrocchiale di Roma, vari lettori ci hanno chiesto informazioni circa l'atteggiamento della Santa Sede di fronte ad Ordini Cavallereschi aventi intitolazioni sacre o dedicati a Santi.

Siamo ora in grado di confermare quanto già pubblicato in proposito, in passato, dal nostro giornale: la Santa Sede, oltre ai proprio Ordini Equestri, riconosciuti dal Diritto Internazionale, considera come cattolici -e tutela- du soli Ordini Cavallereschi: il Sovrano Militare Ordine di San Giovanni di Gerusalemme, detto di Malta, e l'Ordine Equestre del Santo Sepolcro di Gerusalemme.

Tutti gli altri Ordini - di nuova istituzione o fatti derivare da quelli medievali - come, per esempio, il su nominato Ordine di Santa Brigida, quelli di Nostra Signora di Betlemme e di San Giovanni, ecc., non sono riconosciuti dalla Santa Sede, non potendosi questa far garante della loro legittimità storica e giuridica, delle loro finalità e dei loro sistemi organizzativi".

Som kuriosa kan nämnas att orden på 50-talet eller möjligen redan på 40-talet hade minst en svensk medlem. I boken "Svarta Örns Orden 1903-1953" kan man i matrikeldelen läsa på s. 240, att som medlem i storlogens VIII:e grad antagen 1950 står "Sandstedt, Harry, Dentist, StOffKonstO, StOffS:tAgPHO, KS:taBrigO, ItGM F." KS:taBrigO betyder enligt uppslagsdelen Kommendör av "Ordine Militare di Santa Brigida". F:et markerar att Sandstedt i de lägre graderna tillhört Falköpingslogen, grundad 1939, troligen hans hemort.

Sovereign Order of the Knights of Justice, Malta

Denna orden påstås ha sitt ursprung i att kung Edward den äldre (900-924) samlade sina riddare runt ett runt bord, precis som den legendariske kung Arthur. Det skulle betyda att instiftandet av orden ägde rum nära 200 år före katolska kyrkan överhuvud taget införde riddarorden som begrepp och nära 400 år före andra kungliga sodaliciers/ordnars instiftande. Därefter antyds att den har förts vidare genom engelska kungar fram till 1577, för att sedan leva på sparlåga några hundra år innan den återupplivades 1876. Den siste brittiske stormästaren som gick bort 1988 svarade för en reformering av orden 1981. Ordens säte är numera Malta och det finns ett kommenderi i Sverige.

Argumentationen för legitimiteten har klara paralleller med hur tempelherregrenarna motiverar sin legitimitet och tempelherrarna verkar ligga till grund för ordens färger och symboler. Ordens vapentält i den heraldiska symbolen verkar vara lånat från S:t Lazarus orden av Jerusalem, medan namnet på sätesorten verkar användas på ett sådant sätt att det kan misstolkas som Suveräna Malteserorden (se exempel här).

S:t Lazarus orden av Jerusalem
The Military and Hospitaller Order of St Lazarus of Jerusalem

The obediance of Malta / Attard Group, 19 jurisdictions

The Obediance of Boigny (former of Paris)/ Prince Orléans Group, 21 jurisdictions
Det svenska storprioratet

The Marquis of Almazan Group
Det svenska storprioratet

The Duke of Carpenedolo Group
Det svenska storprioratet

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida eller François Veldes hemsida.

Observera - ej att förväxla med kungl. Italienska S:t Mauritius- och Lazarus-orden (ItS:tMLO*). S:t Lazarus orden av Jerusalem hålls för oäkta och det är straffbart att bära dess insignier offentligt i Frankrike (intressant nog håller inte ens ursprungslandet orden för en äkta riddarorden). Orden grundades troligen 1910 och Vatikanen har uttalat att orden är bedrägeri 1935, 1953 och 1970. "International Commission on Orders of Chivalry" (ICOC) inkluderar sedan 2001 inte orden på sin lista över erkända riddarordnar. I Sverige finns orden i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uddevalla och Malmköping. Förvånande nog är det enligt Uniformsreglemente för Försvarsmakten tillåtet att bära S:tLazOs regalier till svensk uniform, vilket genomfördes utan att Försvarsmakten stämde av beslutet med Kungl. Maj:ts Orden - som hade avstyrkt beslutet. Detta leder till en delikat fråga; var ligger lojaliteten hos en lazarit - hos S:t Lazarusorden (d.v.s. bär orden till uniform) eller hos statschefen och generalen/amiralen Carl XVI Gustaf (d.v.s. bär inte orden till uniform)?

Mitten

5 april 1489 utfärdade påven bullan Cum solerti. Den innebar att S:t Lazarusorden skulle gå upp i Malteserorden för att mer rationellt kunna använda ordnarnas resurser i korståg. Det franska kommenderiet i Boigny (liksom de italienska riddarna) trotsade detta, även om påven Julius II bekräftade uppgåendet den 12 juli 1505. S:t Lazarusorden hade under de följande åren en osäker status men 1519 fick den dåvarande stormästaren över de franska riddarna bekräftelse som kommendator påven Julius II, men inte som stormästare. Efter ytterligare år av käbbel med Malteserorden om tillgångarna hamnade orden så småningom under den franska kronans beskydd. 1557 utsåg den franske konungen Henri II i enlighet med den rätt hans far hade förvärvat av påven den franska grenens stormästare. Mellan 1557 och 1604 leddes orden av stormästare som också var malteserriddare - och därför också i förlängningen kontrollerad av Malteserorden vilket gjorde att Malteserorden lät sina anspråk vila.

Parallellt med detta hade det italienska prioratet i Kapua blivit sammanslagen med S:t Mauritius och blivit en dynastisk orden med hertigen av Savojen som stormästare eftersom orden i Italien uppenbarligen hade uppträtt mindre seriöst mot de leprasjuka i sina hospital. Detta till trots erkände den franske konungen Charles IX den italienske hertigen som Stormästare över orden 1574 med befogenhet över de franska riddarna, något som utlöste protester hos Malteserorden och Boigny-riddarna. Befogenheterna befästes 1603 i bullan Decet Romanum Pontificum, vilket var anledningen till att franske stormästaren Jean-Charles de Gayand avgick 1604.

Den franske konungen ignorerade bullan och utsåg en ny stormästare för att försvara lokala intressen. Påven gjorde då klart att två olika grenar av S:t Lazarusorden inte skulle tillåtas och en kompromiss kom till stånd. Enligt den påvliga bullan Romanus Pontifex daterad 16 februari 1608 och utvidgad den 28 februari samma år Militantium ordinum instiftades en ny orden, Vår fru av berget Karmels orden, med rätt för den franska konungen att nominera stormästare till det påvliga beslutet mot att han fråntog den franske stormästaren över S:t Lazarusorden hans befogenheter och mot att S:t Lazarusorden lämnade över alla tillgångar till den nya orden. I stället gjorde konungen en kupp: han deklarerade den 31 oktober att de två ordnarna var förenade med stormästare hämtad från S:t Lazarusorden. De sju återstående riddarna av S:t Lazarusorden tog tacksamt emot kompromissen som för första gången formellt bekräftade deras relation till den franska kronan.

Nedgång - 1791-1815

Alla franska kungliga ordnar stängdes genom ett edikt från Nationalförsamlingen daterat 30 juli 1791. Inga riddare invigdes därefter enligt de riktiga ceremonierna. Titulärkonungen och stormästaren utnämnde några personer under sin exil (bl a baron von Fersen), men utan att följa de stadgade kraven på katolsk bekännelse, vilket betyder att dessa på sin höjd att betrakta som hedersriddare, inte som fullvärdiga riddare.

Almanach Royal listade under denna tid ordensförläningar. De förläningar av andra franska ordnar som konungen gjorde efter 1791 finns upptagna, men inte de som påstås ha gjorts i " Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis ". Ett antal namn finns i 1816 års Almanach Royal med ordens "ML" men utan att vara upptagna i ordens medlemsregister upp till 1789 eller i ordens medlemsregister publicerat i Almanach Royal. I senare upplagor försvinner "ML"-tillägget. De som stödjer den återupplivad S:t Lazarusorden har publicerat en lista med franska adelsmän som blivit antagna till orden efter 1788, vilket stämmer i några fall, men i huvudsak troligen är felaktiga eftersom inga dokument, diplom, nomineringsbrev, målningar eller senare fotografier stödjer dessa påståenden.

1815-1857

När Ludvig XVIII blev fransk konung igen 1815 avsade han sig stormästarskapet (platsen lämnades vakant) men fortsatte som beskyddare av orden. Förändringen berodde troligen på att det var politiskt problematiskt att vara ledare för en grupp som då krävde adelskap i ljuset av revolutionstanken att alla var jämlikar. Orden listades fortsättningsvis i Almanach de Royal som "Royale, Militaire et Hospitalaire Ordre de Saint-Lazare et Notre-Dame du Mont-Carmel réunis". Detta bruk var felaktigt men föredrogs av ordens medlemmar, eftersom alla officiella akter från stormästaren har de två namnen i omvänd ordning, som exempelvis Henri IV:s patent och efterföljande edikt från den franska kronan och stormästarna från 1608 - 1788.

Det kungliga hushållet var väldigt specifika när de i konungens namn besvarade förfrågningar att bli antagen till orden. Förfrågningar mellan 1815 - 1820 får som svar att "Konungen har inte gjort sina avsikter kända vad gäller orden" (9 april 1816), "Konungen har uppskjutit alla nomineringar" (27 maj 1817); Charles de Valory som blivit riddare i orden 1767 och nu önskade bli befordrad till kommendör fick svaret att "Konungen har fram till nu inte manifesterat avsikten att göra någon som helst nominering eller befordran i denna orden". När en förfrågan riktats direkt till konungens minister 1822, vidarebefordrade han denna till Hederslegionens kansler (med ansvar för statsordnarna) som svarade att detta inte var hans ansvarsområde. En efterföljande not från konungens minister daterad 31 oktober 1822 deklarerade att "Hans Majestät har sedan han återinträtt i sin status inte uttalat någonting vad gäller denna orden". Följande år har en tydligare policy tagits fram då ministern uttalar att "orden som Ni önskar ingå i utdelas inte längre". De som stödjer den moderna varianten av S:t Lazarusorden påstår att ordnarna Vår fru av berget Karmels orden och S:t Lazarusorden delades, där den förra tilläts att dö ut och S:t Lazarusorden fortsatte att blomstra. Inga edikt som stödjer detta har återfunnits, inget stöd finns för att minst 13 riddare tilläts inträda i S:t Lazarusorden mellan 1815 och 1830.

Anledningen till att orden tilläts dö ut är troligen att orden var mycket liten och att den hade krav på adelskap. Om den verligen överlevt skulle den ha varit tvungen att reformeras för att passa in i det franska samhället vid den här tiden: det var enklare för konungen att helt en sonika lägga ner orden.

Den 5 maj 1824 utfärdade storkanslern vid Hederslegionen ett uttalande kring vilka ordnar som kunde bäras och vilka som borde kvävas och inkluderade en lista på oäkta riddarordnar. Av de franska kungliga statsordnarna inkluderades en referens till vilket departement som svarade för orden. Ordre de Saint-Lazare et Notre-Dame du Mont-Carmel réunis kom sist, med uttalandet "den sistnämnda har inte förlänats sedan 1788 och kommer att försvinna" ("on le laisse éteindre"). Påståendet att detta skulle innebära att bara Mont-Carmel skull lämnas att dö ut fungerar bara om man ignorerar det faktum att varje kunglig orden hade en egen särskild paragraf, men Lazare/Mont-Carmel som förenad orden fanns i en paragraf.

Ordens Beskyddare Louis XVIII dog 16 september 1824 och efterträddes av Charles X, som också fortsatte endast som ordens Beskyddare enligt Almanach Royal. Följande år, 12 mars 1825, svarade ministern till den nye konungen på ytterligare en förfrågan om inträde i orden: "Ordre de Saint-Lazare… bestäms i instruktionen som följde (1824 års dekret) som en orden som inte tilldelats sedan 1788 och som kommer att lämnas att dö ut". Detta uttalande nämner specifikt S:t Lazarusorden, vilken var den vanliga kortformen för de förenade ordnarna, vilket omkullkastar ovan nämnda teori från de moderna förespråkarna.

Det finns inga belägg för att ordens högsta råd, i strid både med konungens önskemål och med instruktionerna från Hederslegionens kansler, antog rätten anta eller nominera någon till medlemskap i antingen den förenade orden eller i S:tLazO delen. Även om rådet gjort så, hade det varit stadgevidrigt och inga sådana nomineringar hade varit legitima. Ett förbud mot att bära ordens insignier utfärdades 10 februari 1831 av konung Louis-Philippes regering. Även om detta var en usurpation av makten från Charles X i exil, har varken han eller hans efterträdare som det franska kungahusets överhuvud försökt återuppliva eller godtagit en återupplivning av Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis. Den sista levande medlemmen som blivit antagen före revolutionen var Antoine-François de Charry des Gouttes. Marquis des Gouttes dog 1857 vid en ålder av 103 år. Enligt den kanoniska rätten dör en katolsk orden ut 100 år efter det att dess sista medlem gått bort; möjligheten att återuppliva Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis försvann 31 december 1956.

Hur orden påstår ha överlevt

De som stödjer den moderna nyskapelsen hävdar att de överlevande riddarna övertalade patriarken över melkite-grekisk-katolska kyrkan som besökte Paris 1841 att anta rollen som ordens Beskyddare. Inga dokument som styrker detta finns. Det påstås att arkiven som berör just beskyddarskapet har blivit förstört - men ingen riddare av S:t Lazarusorden har under 1800-talet lämnat något som helst avtryck i patriarkatets arkiv. Som tillägg har det ovan nämnda inte heller kunnat styrkas i varken franska eller libanesiska arkiv.

Hur orden troligen skapades

Det verkliga grundandet av den moderna S:t Lazarusorden verkar ha skett runt 1910 i Paris genom Paul Watrin med hjälp av en polsk präst, abbé Tanski. Tanski hade erhållit beskyddarskap av patriarken för melkite-grekisk-katolska kyrkan vilket förlängdes till att omfatta orden. Orden var under perioden före första världskriget inte så aktiv, men när den åter framträdde 1926 dominerades den av en annan figur, "greve" Charles Otzenberger som verkar ha antagits 1911 och som nominerats till "Superintendent General". 1930 kunde man läsa i den franska katolska kyrkans dagstidning att patriarken Cyrill IX dragit tillbaka sitt beskyddarskap sedan han insett att orden inte var officiellt erkänd av varken påven eller den franska regeringen. Senare patriarker har återupptagit beskyddarskapet.

Under första hälften av 30-talet uppstod en schism mellan Watrin - som ville ha en grad, riddare/dam samt anspråkslösa insignier mer i linje med den ursprungliga medeltida orden - och Otzenberger med avsevärt större planer vilken senare också tog hem spelet.

På 60-talet lyckades den brittiske överstelöjtnanten Robert Gayre genomdriva att icke-katolska kristna skulle kunna antas till orden. Orden splittrades snart i tre delar men en av schismerna löstes snart och idag återstår två grenar: de som räknar den franske hertigen av Brissac som ledare (Paris obediance) och de som räknar den spanske hertigen av Sevilla som ledare (Malta obediance). Dessa grenar har försökt enas flera gånger, men käbbel om vem av grenarnas ledare som skall vara den nye "Stormästaren" har omintetgjort försöken.

Orden är alltså en oäkta riddarorden, även S:tLazO är den mest etablerade av alla oäkta riddarordnar och även om man utför ett stort välgörenhetsarbete, särskilt i Tyskland (Lazarus Hilfswerke). I mångt och mycket är S:t Lazarusorden en kopia av Malteserorden, något som säkert är ett mycket medvetet val (jämför exempelvis utseende och funktion hos "Pro Merito Melitensi", Malteserordens förtjänstorden som instiftats i egenskap av suverän stat och Companionate of Merit, jämför likheten i klasserna av medlemskap, särskilt klassen donatorer och dess insignier, jämför fullständig heraldisk symbol för respektive orden et.c. et.c.). Dess insignier bör inte bäras offentligt.

År 2008 bildades ytterligare en gren på det vildvuxna S:t Lazarusträdet, då en gren etablerats på Malta under ledning av en person som till synes inte har andra ordnar än från S:t Lazarusorden. Denna ordensgren har en svensk "stormarskalk" och en svensk nationell jurisdiktion. Denna ordensgren har inte generellt bärandetillstånd till uniform inom Försvarsmakten, trots att detta påstås på ordens hemsida, eftersom bärandetillståndet är givet till en specifik gren.

Nya utvecklingar

Under 2002 anmälde den franska grenens stormästare, hertigen av Brissac, att han var villig att dra sig tillbaka i samband med sin 75-årsdag i februari 2004. Han föreslog att spanska grenens stormästare, hertigen av Sevilla, skulle bli stormästare för den franska grenen som ett led i att ena orden. Greve Philippe Piccipietra stödde då HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans som ny stormästare för den franska grenen. USA, Kanada, Frankrike och Australien stödde hertigen av Sevilla som stormästarkandidat och 14 europeiska priorat HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans.

Hertigen av Brissac lämnade i februari 2004 posten som stormästare för den franska grenen. Båda grenarna sammanträffade i Toronto för att välja en ny stormästare. Trots att ordens andlige beskyddare deklarerade att han inte kunde installera hertigen av Sevilla så länge som frågetecknen kring validiteten av hans tre äktenskap återstår, så gick man vidare med processen, vilket lett till en ytterligare splittring. De europeiska storprioraten valde då HKH prins Charles-Philippe av Bourbon-Orléans till Landmeister och senare stormästare, en titel som han sedan dess har frånträtt.

Det verkar nu finnas 2 parisgrenar, "Brissac Paris" och "Orléans Paris", den senare omdöpt till Obediance de Boigny. Brissac Paris leds numera av hertigen av Sevilla, tillsammans med den ursprungliga Malta-grenen i vad som kanske blir en ny egen gren. En nyare Malta-gren leddes av Attard och denna stod tillsammans med Boigny står under beskyddarskap av det framska kungahuset under greven av Paris. Allt har alltså förändrats, samtidigt som allt tycks vara precis som förut.

Icke desto mindre är det svårt att hålla orden för äkta, eftersom man inte gjort upp med ordens ursprung som oäkta riddarorden. En möjlig väg är att det franska kungahuset instiftar en ny orden med samma namn som den insomnade, Ordre de Notre-Dame du Mont-Carmel et Saint-Lazare réunis, vilket IKR möjligen skulle acceptera.

Ordo Sancti Constantini Magni

Ur Dagens Nyheter 1987-11-05

Observera - ej att förväxla med kungl. Neapolitanska S:t Georgs-orden* (NeapS:tGO) eller hertl. Parmesanska S:t Georgs-orden* (ParmS:tGO). OCM grundades 1953 i Schweiz och registrerades där som en "ridderlig sammanslutning". 1970 antog Hans Salighet Nicolaus VI, ortodox påve och patriark över Alexandria och hela Afrika, Ordo Sancti Constantini Magni till sitt patronat och erkänner OCM som en riddarorden, "comme un ordre des chevaliers". År 1982 upphöjdes OCM av påven och patriarken ytterligare, i samförstånd med den Heliga Synoden, till hedersgarde av Alexandrias apostoliska tron. Eftersom OCM inte är en statsorden eller dynastisk orden (prinsen som leder orden saknar fons eftersom han inte var statschef när han övertog lederskapet för OCM), så borde den klassas som andlig riddarorden underställd ett kyrkligt överhuvud. Tyvärr är den ortodoxe påven och patriarken inte en suverän. Av detta följer att han inte på egen hand kan instifta en officiell riddarorden. Den ortodoxa kyrkotraditionen har inte haft riddarordnar. Om man ändå väljer att acceptera att ortodoxa riddarordnar kan instiftas, så borde den ortodoxa världen följa den tradition som den finns i den protestantiska, eftersom det finns vissa likheter mellan de nationella protestantiska kyrkorna och patriarkaten i det att de har en avgränsad jurisdiktion. De protestantiska Johanniterordnarna har huvudverksamhet, huvudandel ordensmedlemmar och ordens kansli inom det egna landet. I parallellitet med det borde en riddarorden för en ortodox patriark följa det egna patriarkatet. För OCM är ordens högsta ledning placerad i Finland - inte i Alexandria i närheten av patriarken och kyrkan, vilket borde vara det naturliga. Likaså är det grekisk-ortodoxa patriarkatet av Alexandria och hela Afrika inriktad på verksamhet i Afrika. OCM finns i Kanada, Finland, Grekland, Ryssland, Sverige, USA, Österrike, Tjeckien, Tyskland, Schweiz - och i Afrika endast i Sydafrika.

S:t Stanislas orden
The Order of St Stanislas

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida!

Observera - ej att förväxla med Kehserliga Ryska S:t Stanislaus orden* (RS:tSO). StS "återupplivades" 1979 som en polsk orden av den polske "exilpresidenten", "greve" Juliusz Nowina-Sokolnicki.

Den ursprungliga orden instiftades 1765 av den polska konung Stanislas Augustus Poniatowski till minne av S:t Stanislas. 1830 blev det en rysk orden efter Polens tillintetgörande och fortlevde som sådan till 1917, då de ryska revolutionärerna instiftade helt nya ordnar. 1918 bildades den polska republiken, och 1921 instiftades orden "Polonia Resituta" med samma funktion och ordensband som ursprungliga StS tidigare haft, men eftersom många av tsartrogna hade fått ursprungliga StS ändrade man namnet och ordenstecknets utseende för att särskilja sig mot dessa tidigare förläningar. Därför är den polska statliga förtjänstorden "Polonia Restituta" en ersättare och efterföljare till den ursprungliga StS. Som ovan nämnts har det ryska kejsarhuset inte har frånträtt anspråken på S:t Stanislausorden utan upptar den som en dynastisk orden.

Skandinaviska storprioriratet etablerades 1996 då en "GCStS" utnämndes storprior. Övriga ämbetsmän var en "CStS" som subprior och cermonimästare, en "KCStS" som Storsekreterare och en "KCStS" som storkanslär. Investituren den 23 november 2004 blev storprioratets första större evenemang. Under investituren avgav riddarna och damerna sitt trohetslöfte till stormästaren, och stormästaren dubbade riddarna samt delade ut ordenstecken, följt av en galamiddag.

Endast en statschef kan instifta en riddarorden. Därför gjorde Nowina-Sokolnicki anspråk på att vara polsk exilpresident, utnämnd till arvtagare av exilpresident August Zaleski den 22 september 1971 före hans bortgång 1972. Om det varit så att Nowina-Sokolnicki erkänts av den nya polska regeringen 1990 så hade möjligen hans skapelse S:t Stanislas/Stanislausorden varit legitim. Men genom att gå till den polske presidentens website kan man se att så inte är fallet - som exilpresident Zaleskis efterträdare erkänns i själva verkat Stanislaw Ostrowski 1972-1979, Edvard Raczynski 1979-1986, Kazimierz Sabbat 1986-1989 och Ryszard Kaczorowski 1989-1990. Den senare överlämnade stormästerinsignierna för Den vita örnens orden och Polonia Restituta till Polens president m.m., herr Walesa som symbol på att den förhatliga folkrepublikken av Polen var borta och att rätten till att utdela de polska ordnarna än en gång låg hos den polske presidenten i Polen.

Om Nowina-Sokolnicki såg sig som exilpresident - ett ämbete som stammade från demokratiska val - så är det märkligt att han valde att sitta kvar i ämbetet när de erkända exilpresidenterna under samma tid suttit en mandatperiod var, sju år. Det är också märkligt att han inte återlämnade orden till det polska folket genom den polske presidenten, eftersom folket var grunden till hans exilpresidentskap.

Nowina-Sokolnicki blev 1991 utnämnd till prins av "HSH prins August von Hohenstaufen" - en utnämning med tveksam legitimitet. Eftersom greveätten har dött ut och Nowina-Sokolnicki tillhör en parallell linje är hans anspråk på grevetiteln inte styrkta och högst osäkra.

I augusti 2009 gick Sokolnicki bort. Detta ledde dock inte till ordens insomnande. I stället utnämndes dessvärre Jan Zbigniew Potocki till "exilpresident av Polen" och stormästare för S:t Stanislas orden samt de andra polska nationella ordnarna. Grunden till att charaden fortsätter står att finna i att man påstår att fred inte har etablerats i Polen (sic!), och fram tills dess är en exilregering tydligen motiverad. Exilregeringen har nu flyttat till Tyskland. Se dokumentation på här.

The Equestrian, Secular and Chapterial Order of St Joachim

Läs mer på Guy Stair-Saintys hemsida!

Under 1755 instiftades en orden som så småningom fick namnet S:t Joakimsorden. Den nådde viss erkänsla trots att den inte var kopplad till ett furstehus. Amiral Lord Nelson var till exempel medlem av orden. Denna orden dog ut under 1800-talet (fanns beskriven 1821) och den aktuella orden är en nyskapelse från 1900-talet.

Man skulle kunna tänka sig att eftersom orden inte hade någon utkorad fons honorum, att den därför skulle kunna återinstiftas utan medverkan av fons honorum. Men, vilket också IKR påpekar, tiderna förändras och även om det funnits ordnar som historiskt sett saknat fons honorum vid sin instiftan, så saknar ett sådant förfaringssätt numera validitet.

Medlemmen av Tempelherreorden och S:t Lazarusorden av Jerusalem Stephen Lautens valdes under 2008 till stormästare för S:t Joakims orden efter Helmut Bräundle-Falkensees bortgång.

S:t Josefs Orden av Malta

Observera - ej att förväxla med storhertl. Toskanska S:t Josefs-orden* (ToskS:tJosO). Orden grundades enligt uppgift 1986 i Malmö och har för närvarande ca 40 medlemmar (- eller 25 medlemmar, olika uppgifter). Verksamheten /.../ "rör sig runt att hjälpa föräldralösa barn runtom i världen. Mest i Sierra Leone och Litauen. När man blir dubbad till riddare i OSJM (Ordo Sancti Josephi Maltesiensis) får man fyra förpliktelser att leva upp till; Att leva efter de åtta ridderliga dygderna, att verka i ekumenisk anda i Orden, att hjälpa föräldralösa barn och att följa Ordens regler och traditioner. Orden är inte hemlig på något vis."

Orden är registrerat hos Patent- och Registreringsverket, PRV, (nr. 214 418) med en så kallad disclaimer vad gäller epitetet "av Malta". Orden är också organiserad som en förening, Svenska Josefsriddares förening, som inom sig upptager medlemmar i Orden. Orden och föreningen är samma juridiska person. Orden leds av en kommendator, i likhet med Johanniterorden i Sverige. Den föregivet latinska beteckningen "Maltesiensis" är en nyskapelse - den korrekta latinska benämningen är "melitensis" av Melita, den latinska benämningen ön. Se exempelvis Suveräna Malteserordens förtjänstorden "Pro Merito Melitensis". Så länge orden inte är kopplad till en suverän eller en statschef är den inte en riddarorden.

The Order of St Andrew - 1688 +

Orden instiftades 1988 som ett privat initiativ och har inget at göra med den Storbritanniska Andreasorden. Den historik eller de personer som valt att bli medlemmar är i sig inget bevis för att orden är legitim. Orden tycks ha minst en svensk kvinnlig medlem, en grevinna Bernadotte av Wisborg. Efter stormästaren Helmut Bräundle-Falkensees bortgång i oktober 2007 tycks orden ha upphört.

Imperial Orden Hispánica de Carlos V

Läs mer

Denna orden grundades 1988 och förlänas av en kusin till nuvarande kungen av Spanien, HH Don Enrique Ignacio de Borbon y Garcia de Lobez, markgreve de Vallcarlos och grand av Spanien, men eftersom denne inte är statschef är orden inte legitim.

Történelmi Vitézi Rend

Denna orden är en utbrytargren av Ungerska Vitézorden efter en schism under 90-talets början.

Niadh Nask / Nia Naisc

Läs mer här eller här eller här! Följande är ett citat från Svenska Heraldiska Föreningens tidsskrift Vapenbilden 50:2001:

"Den korta sagan om den falske prinsen på Irland

Av Magnus Bäckmark

Under flera års tid kunde en nu 43-årig irländare presentera sig som gaelisk stamhövding och titulär prins av Desmond. Med den irländska statens erkännande. Som sådan ägnade han sig åt att förläna titlar och att grunda en egen orden. Nu är den falske prinsens saga över.

Bakgrunden är att det till 1600-talets början levde kvar vissa rester av självstyre bland irerna. Enligt det gamla gaeliska systemet, som utrotades av engelsmännen, fanns hövdingar för olika stammar (septs). De utsågs genom val inom släkten, mot slutet efter mer strikt primogenitur. Ett fåtal familjer fortsatte fram till våra dagar att göra anspråk på hövdingatiteln.

Med början 1944 infördes legitimering av stamhövdingarna och idag finns det ett tjugotal sådana. Legitimeringen utförs av The Irish Genealogical Office (IGO) i Dublin, som är den del av Irish National Library och alltså är en irländsk statlig myndighet.

En erkänd hövding

På 1980-talet kom Terence MacCarthy till IGO och hävdade att han var den rätte MacCarthy Mór, hövding för stammen MacCarthy. Han visade upp sin släktledning, som lyckades passera IGO:s granskning och 1992 fick han sitt erkännande som den rätte innehavaren av titeln. Med på köpet följde titeln prins av Desmond, eftersom MacCarthy utgjort den forna gaeliska kungadynastin i Munster. Desmond är en del av södra Munster.

MacCarthy Mór satte genast igång att leva som hans status gav honom möjlighet till. Bland annat mottog han dussintals ordnar och dekorationer av utländska statschefer och gjorde sig ett residens i Tanger i Marocko. Med påstått stöd i artikel 40/2 i den irländska konstitutionen ansåg han sig ha rätt att förläna titlar och vapen. Plötsligt dök det upp lorder och baroner, särskilt i USA, som titulerades till fantasieggande gaeliska ortnamn. I The Heraldic Register of America publicerades det under följande år många sådana "adelsmäns" vapen. MacCarthy Mór grundade också en egen orden, Niadh Nask.

MacCarthy Mórs framfart blev ganska generande för den irländska staten. En närmare granskning av hans framlagda bevis ledde till att den nuvarande Chief Herald of Ireland, Brendan O'Donoughue, i juli 1999 kunde dra tillbaka det tidigare erkännandet. En närmare släktutredning visade nämligen att Terences farfar inte var sonson till den MacCarthy som Terence hade påstått, utan en viss Bernard MacCarthy, död 1876, vars härkomst inte närmare har kunnat utredas."

Utöver den irländska Niadh Nask så har en tidigare anhängare till Terence MacCarthy försökt reformera orden som ett keltiskt brödraskap med skottsk utgångspunkt under namnet Nia Naisc. Mot bakgrunden av nivån och omfattningen på denna skandal är det otroligt att någon skulle vilja upptas i Niadh Nask / Nia Naisc. Icke desto mindre kan man i Sverige hitta medlemmar som erbjuder medlemskap i till intet ont anande.

Chivalric Order of La Mancha +

Orden grundades 1 september 2004 efter att Ordenskommendören erhållit kallelse att upprätta en riddarorden. Ordensnamnet anspelar på Don Quixotes land, med Don Quixote som det fulländade förkroppsligandet av ridderliga dygd. The Chivalric Order of La Mancha avser att växa till ett globalt brödraskap med över 10 000 riddare år 2025. Orden är inte äkta eftersom den saknar fons honorum. Orden tycks ha upphört under 2006.

Soberana Orden Militar y Hospitalaria de San Ignacio de Loyola

Orden har svenska medlemmar och har utsett en svensk kulturell ambassadör och en svensk ambassadör. Ordens stormästare, "Hans Kejserliga och Kungliga Höghet prins professor dr Don Carlos Gustavo Lavado Ruíz y Roqué Lascano" är inte allmänt erkänd som överhuvud för ett furstehus och orden är därför inte legitim.

The Holy Order of St Martin de Porres

Orden antar personer som har tjänstgjort i väpnade styrkor i USA eller i andra länder. Den grundades 15 augusti 2005 och erkändes den 30 september av patriarken Mar Martin McGuire PhD av "St Philip Neri Church of the Immaculate Vision". I Sverige finns kommenderiet "Den förborgade pluntan". Ordens stormästare, Floyd S. Jack - medlem av bl.a. S:t Joakimsorden - är inte allmänt erkänd som överhuvud för ett furstehus och orden är därför inte legitim. Ingår i "The Central Grand Chancery for the Orders and Association of Knighthood".

The Holy Military Order of Saint Adrian and Saint Sebastian

Ordens stormästare, Floyd S. Jack - medlem av bl.a. S:t Joakims orden - är inte allmänt erkänd som överhuvud för ett furstehus och orden är därför inte legitim. Ingår i "The Central Grand Chancery for the Orders and Association of Knighthood".

Sovereign Chivalric Order of Prince Daniel of Kholm

Sovereign Chivalric Order of Prince Daniel of Kholm:s svenska konsulat

Orden antar personer oavsett bakgrund. Ordens stormästare, "Hans Kejserliga Höghet prins Roberto Jesus Hidalgo Carrillo-Kholmsky, prins av Kholm, prins av Ryssland av det kejserliga huset Rurikovich och överhuvud för det furstliga och storhertliga huset Carrillo-Rurikovich-Tverskoi-Kholmskyr" inte allmänt erkänd som överhuvud för ett furstehus och orden är därför inte legitim. I Sverige finns en utsedd "Envoy Extraordinary and Minister Plenipotentiary".

Orthodox Order of St Anna

Orden antar personer oavsett bakgrund. Ordens stormästare, "Deras Nåd, greven och grevinnan Mospak" är inte överhuvuden för ett furstehus och orden är därför inte legitim. I Sverige finns en "vikomt" utsedd till "Knight Grand Commander of Sweden" med tilltal "Hans Excellens, med uppdrag "att föra den gyllene gripens banér" och att leda alla svenska riddare av orden.

Sovrano Ordine Militare ed Ospitaliero di Santa Maria di Gerusalemme Teutonico Dinastico di Svevia

Orden antar personer oavsett bakgrund. Ordens stormästare, "H.K.K.H. prins Paolo Francesco Barbaccia Viscardi degli Hohenstaufen di Svevia" är inte överhuvuden för ett furstehus och orden är därför inte legitim. Det har funnits en svensk riddare med ansvar för orden i Sverige, men denne har nu lämnat orden.

Orden Bröderna Kristi Ridderskap av Människors Frälsare Jesu Kristi (I.H.S.+O.F.M.C.)

Under sommaren 2011 har denna orden för första gången visat sig. Dels har orden deltagit den 6 juni på Husabymarknen, en medeltidsmarknad, dels har man försökt få till stånd en utställning kring olika ridderliga föremål samma dag, vilken dock blev inställd.

I en artikel framgår att orden beskriver sig som ett ordenssällskap. Problemet med det är att orden samtidigt väljer att visa upp sig i ordensdräkt offentligt. Det skiljer markant från ett ordenssällskap, vars sammankomster sker bakom slutna dörrar. Just att offentligt visa sig i riddardräkt riskerar att leda till missuppfattningar om att det är en äkta riddarorden.

Orden ser sig som en fortsättning av Svärdsriddarorden, med en skillnad i uppkomst, enligt stormästaren: "Denna svensk-lettiska-westphaliska orden stadsfästes år 1198 av Olof Lambatunga i Uppsala och därefter stadsfästes av olika påvar genom tiderna". Uppgiften är tämligen sensationell med tanke på att källorna kring ärkebiskop Olof Lambatunga är tämligen få, i synnerhet uppgiften att han skulle instiftat en orden som i så fall skulle varit Sveriges första riddarorden.

Den allmänt vedertagna historien för Svärdsriddarorden är att den grundades 1202 av cisterciensermunken Theodoric av Estland i Riga, vilket understöddes av biskop Albert av Riga och orden erhöll därefte påvlig konfirmation 1204. 1236 ådrog sig orden stora förluster i slaget vid Saule och blev därför en självständig gren inom Tyska orden 1237. År 1560 drabbades ordensgrenen åter av tunga förluster, nu i slaget vid Ergeme: året efter upplöstes ordengrenen.

Ett axplock av oäkta riddarordnar utanför Sverige:

• The Ancient One, Holy, Catholic and Apostolic Church:
  Chevaliers de Notre Dame, Ordre Religieux Militaire Souverain de Jerusalem

• The American Orthodox Church (Western Rite):
  The Holy Order of Saint Sebastian

• The Eastern Orthodox Church:
  The Religious and Military Order of Knights of the Holy Sepulchre of Jerusalem (RMOKHSJ)
  

• Count Nicholas A. Bobrinskoy:
  The Sovereign Order of Orthodox Knights Hospitaller of St John of Jerusalem

• "HIRH the Prince of the Byzantine Empire":
  The Grand Sovereign Dynastic Hospitaller Order of St. John
  The Imperial Supreme Military Orthodox Dynastic Constantinian Order of Saint George - Läs mer här!

• "HIRH the Prince of the Byzantine Empire":
  La Soberana Orden Imperial Bizantina de San Constantino el Grande

• "HIRH the Prince of the Byzantine Empire":
  The (Sovereign Imperial) Order of St Constantine the Great (OSCG)
  The Most August and Most Ancient Imperial Order of Saint Helen (OSH)

• "HIRH the Prince of the Byzantine Empire (uncle of the above)":
  The Most August and Most Ancient Imperial Order of Saint Eugene of Trebizond (OSETr)

• "HIRH the Prince of Germany, de jure Emperor Charles VIII of Germany":
  The Imperial Order of the Teutonic Knights of St Mary's Hospital in Jerusalem
  The Imperial and Royal Augustinian Order of The White Eagle of The Holy Roman Empire
  The Imperial Carinthian Order of Karl Der Grosse
  The Imperial and Royal Order of St Hubert of Lorraine
  The German Order of the Hospital of St John of Jerusalem, Grand Priory of Germany
  The Imperial and Royal Order of St George of Carinthia
  The Imperial and Royal Military Order of St Henry
  The Order of The Slaves of Virtue
  The Imperial Order of the Ancient Nobility of the Four Emperors
  The Imperial Order of the Defeated Dragon
  The Imperial Order of St.Rupert of Salzburg
  The Royal Order of the Eagle of Este
  The Royal Order of St Elizabeth
  The Order of St. Michael

• "HIH the Prince di Amorio":
  The Military and Hospital Order of St John of Acre and St Thomas
  The Military and Hospital Order of St Mary of Betlehem (OMOSMB)

• "HRSH the Prince de Alabona-Ostrogojsk":
  The Order of the Noble Companions of the Swan
  The Order of Merit of Saint Angilbert

• "HRH the Prince of St Michel de Clermont":
  The Order of the Commonwealth
  The Ancient and Venerable, Sovereign and Independent Order of St. Andrew of Jerusalem
  The Order of Saint Victor

• "HRH the Prince of Albany":
  Sovereign Order of Saint John of Jerusalem Federation of Autonomous Priories Knights of Malta
  The Noble Order of the Guard of St Germain
  The Imperial and Royal Dragon Court and Order

• "HRH the Prince of Hutt River Province":
  The Royal Order
  The Serene Order of Leonard (SOL)
  The Illustrious Order of Merit (IOM)
  The Order of the Black Swan (OBS)

• "HMEH the Prince of Gagry":
  The Byzantine Order of the Holy Sepulchre (OBSS) - Läs mer här!

• "HSH the Prince of Thornley":
  The Serene Order of the Golden Eagle
  The Patriarchal Order of Mar Gregorios

• "HSH the Graf von Balga":
  Internationaler Deutscher Militarorden

• "HSH the Sovereign Grand Master":
  The Knights of Africa Sovereign Order - Läs mer här!

• "HE the Grand Duke of Avram":
  The Order of Avram
  The Most Noble and Ecclesiastical Order of St. Mark
  The Order of the Continental Church Cross (CCC)
  The Most Sacred Order of the Holy Wisdom
  The Ecclesiastical Order of The Most Sacred Lamb
  The Royal Order of Humanism and Health
  The Ancient and Most Noble Order of The Sacred Sword and Lance

• "HG the Duke of Peregrine de Flandres":
  The Holy Order of Saint Sebastian

• "Marquis de St. Waast"
  L'Ordre Equestre du Saint Sauveur de Mont Réal (OESSM)

• "The Sovereign Ambassador of the Order, His Grace, Count Constantinos Palaiologos Alexandrinos - Young"
  Independent Sovereign Christian Orthodox United Order of the Red Cross of Constantine

• "The Supremus Magister":
  The Knights of The Teutonic Order 'Ecumenical'

• "Sua Signoria Venerabile il Governatore":
  La Compagnia di Santa Maria della Mercede-Ordine Ospitaliero per la Redenzione degli schiavi

• "Fõkapitány":
  Vitézi Rend Obs! Den av ICOC erkända orden finns i Sverige, se här.

• "Fõkapitány":
  Vitézi Rend Obs! Den av ICOC erkända orden finns i Sverige, se här.

• Victor Tschuekewitsech:
  Deutscher Ritterorden St. Georg

• Polish Nobility Association in USA:
  The Royal Order of Piast
  The Royal Order of Jagiello
  Order of St John the Baptist
Imperial Order of St Vladimir
Imperial and Royal Order of St Stanislas
Royal Order of St Michael Archangel

• The Regular Order of St John of the Holy Land

• Sovrano Ordine Gerosolimitano di Malta - Osj Usa "Cavalieri del Krac"

• The Order of St John of Jerusalem, Knights Hospitaller (OSJ)

• L’Ordre Équestre de Saint-Georges dit de Bourgogne ou de Franche-Comté - Läs mer här!

Länkar:

• Almanach de la Cour
• Almanach de Bruxelles
• Almanach de Gotha
• Faux Chevaliers Vrais Escrocs
• Knighthood and Orders of Chivalry
• Caltrap's Corner
• True and Fake Knighthood and Orders

Litteratur:

1. Barber, M. Det nya ridderskapet, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, Stockholm 1996
2. Boalt, G. m.fl. The European Orders of Chivalry, Southern Illinois University Press, Stockholm 1971
3. Degener, F. Echte Orden - Falsche Titel, Forkel-Verlag, Wiesbaden 1977
4. Gayre, R. A Glimpse at the Chivalric and Nobiliary Underworld, Union Press, Valetta 1973
5. International Commission for Orders of Chivalry Register of Orders of Chivalry, The Armorial, London 1964
6. Kurrild-Klitgaard, P. Knights of Fantasy, Centre for Chivalric Studies, Åbo 2002
7. Land, R. E. A. Fifty years in the Malta Order, ?, Toronto 1928
8. Montanus, E. (pseudonym) Diplomfabrikerna, Latina-förlaget, Stockholm 1978
9. Sire, H. J. A. The Order of Malta ?, ? ?
10. Uniformsreglemente för försvarsmakten - Utmärkelser (M7756-780081), Försvarsmakten 1996
11. Upton-Ward, J. M. The Rule of the Templars, The Boydell Press, Bury St Edmunds, 1992

Index Home

All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.