Juvenalerna har troligen sin början i en musikensemble som bildats på 1820-talet av åtta musikälskande studenter ett sällskap, sedermera kallat "Turkiska musiken", för ett gemensamt musicerande under "fröjd i hjertan och pokaler". Deras verksamhet delades i två "avdelningar", varav den ena ägnade sig åt sammankomster under tak, där musiken fastställdes till att omfatta "en flöjt, en fiol, en gitarr, en fagott, ett valdhorn samt en prim- och en basröst". Den avdelning som höll till utomhus var emellertid något mindre sofistikerad, till den lokala befolkningens stora förtrytelse. Den förde ett herrans oväsen med hjälp av mindre konventionella instrument såsom visselpipa, grytlock, lergök och harskramla, "Alla föga välkomna, hvarhelst de förnummos". Självaste rektor magnificus förbjöd tillsist utövande av den här "turkiska musiken" ute i det fria, vilket i sig tyvärr ledde till sällskapets snara död. Enligt en av medlemmarna "var denna musik nemligen i rum icke blott olidlig, utan hardt när livsfarlig för musikanterna själva, men utan den kunde de icke leva såsom sällskap".
Några år senare, runt 1840, bildade en handfull av medlemmarna ett nytt sällskap, Juvenalerna kallat, som "lade vida mera vigt vid att roa sig sjelfva, än att oroa andra". Odlandet av vokalmusiken blev det viktigaste för Juvenalerna som inriktade sig på den tidens populära manskvartetter och fria potpourrier, men som av de elaka rubricerades som sliskiga "tuttifrutti-anrättningar". Juvenalernas sällskap var som mest aktivt under första hälften av 1840-talet, en tid då det upplevde sin blomstring full av ungdomlig glädje, livsoptimism och sång. Centralt i orden var den eviga vänskapen, och att i vänners lag njuta av livet ute i det fria, och av bordets och kärlekens håvor. 1843 antogs Gunnar Wennerberg och redan på ett tidigt stadium kom han att bli en ledargestalt inom orden och dessutom författare till flertalet av de sånger som framfördes.
Från att ha varit ett ganska stort sällskap smälte såväl orden som tillhörande kör på några få år snabbt ner till dess knappt någonting alls återstod. Vid decenniets mitt var blott tre sångare kvar, varför man övergick från sextett till att sjunga trio a capella. När så även tenoren Hwasser flyttade till Stockholm 1847 återstod blott Wennerberg och Beronius, och sålunda tvingades man övergå till duett ackompanjerat på piano av Eugène von Stedingk. Här föddes idén till Gluntarna. Otto Beronius som enligt Wennerberg ägde "en röst, för hvilken naturen tycktes hafva glömt att sätta någon gräns nedåt " fick personifiera Glunten. Namnet Glunten bar han även i verkligheten, efter ett uttryck för en liten pojke i en av hans gamla Upplandsvisor. Bland kamraterna gick han också under namnet Bero. Att Wennerberg fick sjunga Magisterns stämma föll sig naturligt då han redan hade hunnit avlägga magisterexamen. I vad mån Beronius och Wennerberg var de verkliga förebilderna för Glunten och Magistern, är svårt att säga, men detta var något av en utbredd uppfattning. T.o.m. Beronius själv misstänkte tidvis att Wennerberg porträtterat honom i Glunten.
Bara de tre första sångerna blev klassiska Juvernalsånger, medan redan den fjärde ej längre följer ordens intentioner. Wennerberg tappade allt mer tron på det sorglösa rumlande och den eviga vänskap, som var ordens grundfundament och lät sin egen betydligt mörkare bild skymta fram i Gluntarne, samtidigt som scenerna och persongalleriet vidgades utanför Juvalenas snäva krets. Saken drevs till sin spets när orden refuserade Glunten "En kväll på kyrkogården", som helt stred mot vänskapsidealet, och högtidligt svor på att aldrig mer sjunga den. Magistern och Glunten utträdde inofficiellt ur orden och fortsatte sitt något sorgligare rumlande som vanliga studenter.
Efter 1848 då Wennerberg lämnade Uppsala försvann sällskapet så småningom. Beronius stannade inte kvar i Uppsala efter att ha tagit examen. Han kom att leva ett lugnt och obemärkt ämbetsmannaliv i Stockholms skärgård. På sin sextioårsdag 1880 firades han av de gamla studentkamraterna. Wennerberg själv närvarade och herrarna samlades till en gemensam, nostalgisk sångstund. Wennerberg och de andra "bräckliga gubbarna" från Uppsalatiden fortsatte att från och till hälsa på för att låta höra en och annan gammal Glunt. I och med Beronius och Wennerbergs död 1895 respektive 1901 gick några av de sista förkunnarna av studentromantiken i graven. Då hade universitetsmiljön och den studentikosa tillvaron redan börjat framställas i mycket mörkare nyanser av flera författare från 1880-talets studentgeneration.Juvenalerna återupplivades 1907 som ett ordenssällskap.
Det ursprungliga SST verkar att ha bildats efter en liten incident mellan Sånganföraren och vissa av 1:e tenorerna i nationens manskör i mitten av 1880-talet. En medlemsmatrikel finns som sträcker sig fram till 1916 och den innehåller totalt 54 namn, varav 19 från andra nationer.
SST återupplivades 1996.
1906 återupplivades Juvenalerna (ovan) som ett ordenssällskap i Wennerberg anda, att verka för förädlad ungdomsglädje i studentlivet. JO är mer eller mindre att betrakta som en institution i Uppsala och är framträdande i alla former av underhållningssammanhang med spex, "opera", krogunderhållning m.m. När de stora JO-evenemangen går av stapeln skrivs det om detta i Upsala Nya Tidning. Tage Danielssons talanger "upptäcktes" i JO, och han blev JO trogen hela sitt liv. Gösta Knutsson och Ejnar Haglund gjorde JO mer eller mindre rikskänd på 50-talet. Ett mycket stort antal rikskända personligheter inom musik, litteratur, underhållning och media, är Juvenaler.
Sångtexten till den i studentkretsar välkända "O, gamla klang- och jubeltid!" är en översättning och bearbetning av "O, alte Burschenherrlichkeit" (1825) utförd av ordensgrundaren August Lindh på Juvenalordens uppdrag.
År 1907 tillkom den första föreningen, det gamla Jamtamot. Om denna förening är tyvärr mycket litet känt och bevarat till eftervärlden, men vid ett mot 1927 berättade Jens Mikael Andree (qurator vid nationen och författare till jubileumsskriften vid nationens hundraårsjubileum 1927) om föreningen; i protokollet sägs följande:
"Vidtog samkväm, varunder Andree höll ett längre intressant anförande om den tidigare existerande föreningen Jamtamot. Denna hade en helt annan karaktär än den nuvarande och var från början för invecklad för att kunna stå sig. Det var talaren, som gav föreningen dess namn. Han hade fått i uppdrag av Norstedt & Söner att skriva en uppsats om Jämtland, och hans forskningar gav honom då namnet 'Jamtamot' från Sproted på Frösön (1907). Hans styrelsekamrater i den nybildade föreningen ansågo dock namnet Jamtamot vara bildat av begynnelsebokstäverna i talarens förnamn J. Mikael. - Många jämtar hade emellertid då en motvilja mot föreningen på grund av dess ordenskaraktär med grader och kastskillnad. I själva verket var den blott en fortsättning på en gammal tradition: tidigare hade jämtarna i Upsala varje termin sammanträtt på olika lokaler, spontant, frivilligt och utan ceremonier. Det fanns då många förträffliga sångare. Vid dessa symposier väcktes förslag om en fastare sammanslutning mellan jämtarna, vilket blev av år 1907. /.../ Föreningen upphörde efter Olanders från Häggenås ledarskap. Han var en mycket nitisk och hög broder i S.H.T. men omhuldade dessutom gärna jämtarna. Dog omkring 1910. Talaren själv blev samtidigt sjuk och var borta från sta'n 8 - 9 år, varför föreningen som sagt upphörde."
Jamtamot återupplivades 1915.
Det gamla Jamtamot ovan dog alltså ut. Viljan till föreningsbildning torde emellertid ha bibehållits obruten, ty redan 1915 var det dags för nästa försök, vilket visade sig bli framgångsrikare. Fem jamtska studenter sammanträffade - var framgår inte, men det ligger nära till hands att gissa på någon av Upsalas kroglokaler - och beslöt på förslag av Ossian Ericsson att bilda ett "jämteförbund" vid namn "Jämtemot." Första gången namnet Jamtamot därefter förekommer i protokollsredogörelserna är i oktober 1915. Vid det första sammanträdet lät samtliga fem närvarande invälja sig i styrelsen, till vilken även konstituerades den icke närvarande fil. kand. Karl Nilsson. Redan samma vecka, lördagen den 27 februari 1915, hölls å Övre Gästis - en lokal belägen ovanför den egentliga restauranten på gatuplanet i det tidigare stadshotellet, där numera en ingenjörsbyrå huserar - nästa sammanträde, vilket betecknades som ett styrelsesammanträde. Vid sammanträdet beslöts tillsätta en sjunde styrelsepost; jur. stud. Ragnar Berg valdes.
Den första styrelsen i det nya Jamtamot, vilken förening på den första protokollsbokens försättsblad benämnes Jamtamot redivivum (det pånyttfödda Jamtamot), anspelande dels på det gamla Jamtamot från 1907, dels det gamla alltinget på Frösön. Det nya Jamtamot kan härledas till det s k Ossians matlag, vilket - enligt historieskrivaren, Storjamten Sven-Bertil Jansson - "åtminstone tidvis åt på Fyris matsalar, varifrån det ofta nog förflyttade sig till Gästis." Ossian Ericsson, vilken var föreningens förste ceremonimästare, lär vid de högtidliga riterna ha officierat med "pontifical Grandezza." Han torde vara den egentlige initiativtagaren till Jamtamot redivivum. Ossian Ericsson föddes 1887 i Föling (Föllinge) och var under sin levnad verksam bl a som läroverksadjunkt. Pehr Lugn, född 1881, kom från Undersåker. Han var egyptolog och gjorde arkeologiska utgrävningar, bl a i Nildeltat. John Andersson (sedermera Ehrgård) föddes 1887. Han var från Bräcke och arbetade, efter juridiska studier, inom fångvården och Riksräkenskapsverket. Valdemar Ocklind från Ocke i Mörsil, född 1891, blev läkare. Karl Nilsson föddes 1886 på Norderön. Under sin tid i Upsala var han mycket nationsaktiv, och införde som gillevärd å nationen det s k kavajskuttet, innebärande att vid ordinära baler och kalas kravet på högtidsdräkt frångicks, vilket på den tiden bör ha varit nog så revolutionerande... Gösta Wikegård, som föddes 1890 i Östersund, blev sedermera jurist i Stockholm. Ragnar Berg, slutligen, kom från Flata (Strömsund). Han föddes 1892 och blev som jurist bl a ombudsman i Stockholm.
Redan i begynnelsen befanns de konventionella benämningarna på styrelseledamöterna otillfredsställande; mer jamtska beteckningar eftersträvades. Såvitt framgår av föreningens andra protokollförda möte, den 27 februari 1915, beslöts inhämta förslag av "Äcke i Myssjö och Walter i Mörsil" - med andra ord jamtmålsförfattaren Erik (Äcke) Olsson och riksdagsmannen Olof Walter - i "namnfrågan". Därmed kan ha avsetts föreningens namn eller styrelseledamöternas benämningar. Hursomhelst: den 16 november 1915 skedde styrelseval, och de poster som därvid tillsattes var Överhövding (ordförande), Hövding (vice ordförande), Gode (ceremonimästare), Sjuman (Godens medhjälpare samt fotograf), Skrivare (sekreterare), Gillevärd (festansvarig) och Fogde (kassör).
I november 1920 avskaffades en mer utförlig gradindelning, och man har två grader, möjligen tre om man räknar gålbeiningarna som inte är medlemmar utan mer av ett s.k. "prospect". Receptionsmysterierna i samband med inval av nya medlemmar, de s k gålbeinskæran, härrör från de gamla forböndernas tid. Då en forbonde för första gången deltog i en handelsresa över till Noreg (Norge), hade han att bjuda de äldre på den s k gålbeinskannan.
Jamtamot är förvisso en studentförening men också en hembygdsförening. Att Jamtamot är en hembygdsförening visar sig på det formella planet genom att Jamtamot är anslutna till Jämtlands hembygdsföreningars samlingsorganisation Heimbygda. På de mer informella planet kan nämnas att medlemmar i Jamtamot (och Jamtamot i sig, mer eller mindre indirekt) sedan 1920-talet varit kraftigt drivande i skapandet av en jämtländsk, Jamtsk, identitet. Det är fortfarande ett av huvudsyftena.Kuriosa: grundaren Ossian Ericsson fick två söner varav den ena är skådespelaren Stig-Ossian Ericsson, känd som bl.a. fader Fauras i "Fångarna på fortet". När Jamtamot redivivum fyllde 85 år (2000) skickade bröderna en stor hemlig låda, som inte fick öppnas förrän under Stormotet. Den var proppfull med punsch, konjak och cigarrer! Det var vad de hade hört av sin far att föreningen var mest i behov av vid jubiléer...
Blodgruppen startade på Göteborgs nation och nämns första gången i nationstidningen Halta Lejon 1964. Det var förr ett halvslutet sällskap som gick och lämnade blod tillsammans och middagen var gratis för alla som lämnade. På sextiotalet kunde man lämna blod varje månad. På sjuttiotalet fick man 30 kronor när man lämnade blod, och då lade medlemmarna sex kronor till middagen och resten till välgörenhet.
Blodgruppen har dock gått ifrån att vara ett sällskap till att bli en grupp som fokuserar enbart på välgörenhet. Medlemmar bör regelbundet lämna blod och delta i råbiffsmiddagen Blodbadet. De flesta lämnar blod, men det är inget måste för att få vara med i gruppen. Till högtidsdräkt bäres medalj i form av en stor bloddroppe.
Ordens stadgaOrden grundades för att skända Gustav Adolfs firandet i Lund (Gustav Adolfs bal). Den fick fastare form 1969, då GIllets stadgar antogs vilka är giltiga än idag.Tribunalens sammansättning fastställdes och ett övervakande, kyrkligt ämbete instiftades. Till förste Ärkemandarit valdes Gillets Confessor Superior, Torgny Hag. Gillets allra första Högtidskapitel hölls 1970, och sedan dess har Gillet avhållit stor fest i början av varje år. Denna fest, som hålls med av bröderna inbjudna damer, skall bjuda på god mat och dryck samt god underhållning, där inslag som Maiors och Ärkemandaritens entreer har blivit spektakulära inslag. Under senare år har även mindre höstfester anordnats för och av gillebröderna.
Alla gillebröder har möjlighet att av Maior och Ärkemandariten erhålla titlar av olika slag för därmedelst genom Häroldens försorg låta omvärlden till omätlig avund begrunda titlarnas mängd och värde.
Att Gillet spelat en stor roll inte bara över årtusendena utan framförallt för dagens och gårdagens Höge Bröder som ett mentalt ankare och band till en tid i Upsala är inte bara sant utan har blivit till ett axiom.
Ett ordenssällskap med gemytlig herrklubbsatmosfär. Sällskapet värnar devisens gamla goda värden och upphöjda ideal. De förfäktar bevarandet av det svenska kulturarvet och dess traditioner. Genom det akademiska samtalet, det genuina kamratskapet samt det klassiska bildningsidealet söker sällskapet stå som en ljusets riddarvakt och föra fram en sund stolthet över fäderneslandet, monarkin och de akademiska traditionerna vid Upsala universitet. Till traditionerna hör det sammankomster varje tisdag, deltagande i Forsränningen, firandet av Gustav II Adolfs minne den 6 november. År 2000 återupplivade ordensbröderna traditionen med studentbeväring, och sedan 2007 tjänstgör de som hedersvakt under vårpromotionen iklädda 1800-talsuniformer.
Sällskapet bildades under senare delen av vårterminen 1996 efter en incident, förmodligen av samma typ som den mer än hundra år tidigare. Under Valborgsnatten 1996 såddes under intensiva diskussioner de första frön vilka senare, under tiden efter Vårbalen, visade sig gro allt livskraftigare för att slutligen slå ut i full blom i och med SST:s instiftande den 7 juni 1996.
Syftet är förkovran i att sjunga höga toner i fortissimo. Sällskapet samlas i begynnelsen av varje termin, varvid ett antal "skriksånger" transponeras upp så att de avgörande fortissimopassagerna alltid ligger över höga A. Därefter övas dessa sånger "Cum Fluidum" under minst 2 timmar. Därefter vidtar Sällskapets fria förhandlingar, "Multum Fluidum", varvid ansökningar diskuteras, korrespondens besvaras, repertoar diskuteras, framtida utveckling skissas etc.
Verksamheten är hemlig.
En Orden som syftar till att hedra den finaste förfestkonst som finns, bastandet. Detta söker Orden fylla genom att hålla ordenskapitel före Gästrike-Hälsinge Nations Höst- och Vårbaler varje år. Ordenskapitlen hålls i nationens studentbostäders bastu. Vid dessa tillfällen hålls högtidliga och fina ceremonier som hedrar bastukonsten.
Källa:
E-post 2015-05-15
Studentsällskap med förkärlek för tjeckiskt och polskt öl. Vill återinföra Vasaätten på Sveriges tron, helst släkting till kung Sigismund eller hans son Johan Kasimir. Graderna är hemliga och på andra sätt dolda i dunkel.
Ett ordenssällskap med äldre medlemmar främst från andra ordnar. Håller föredrag och har hemliga middagar.
Källa:
E-post 2015-05-15
All materials contained on this site are protected by Swedish copyright law and may not be reproduced, transmitted, displayed, published or broadcast without the prior written permission from the webmaster. Copyright 1998- Jonas Arnell. All rights reserved. Some material appear with specific permission.