För dessa johanniterriddare kvaderades ordens vapen - ett vitt kors på röd botten - med det personliga vapnet, på samma sätt som en biskop kvaderade sitt vapen med biskopsdömets. Senare förbehölls privilegiet att kvadera sitt vapen för ordensriddare av högsta rang medan vanliga riddare omgav sitt vapen med emblemet hängande från ett ordenband (för de som tagit de munklöften istället en rosenkrans/radband). Rättsriddare och Lydnadsriddare av Malteserorden kan placera sin sköld på det åttauddiga ordenskorset. För världsliga riddarordnar eller sodalicier kom man främst att teckna in ordenskedjan snarare än bandet.

Löfström skriver i sin "Sveriges Riddarordnar" på sid. 352: "I de första stadgarna föreskrevs, att varje riddare intill sin dödsstund "uppå sina kläder" skulle bära sitt ordenstecken och även sätta det kring sitt vapen. "Giör han thet ej, miste then wärdigheten at wara riddare". Beträffande vapnet var det vanliga bruket, att en serafimerriddare lade sitt vapen över kraschanen på den orden av vilken han förut var kommendör, och satte serafimerkedjan omkring. Kommendörerna av de övriga ordnarna fäste sitt kommendörskors i ögla eller band runt vapnet".

Arvid Berghman, f.d. kanslist vid K. Maj:ts Orden skriver i "Nordiska ordnar och dekorationer" (1949):
"I samband med ägarens vapen kunna ordnar markeras på följande sätt:

A. Innehavare av storkors omgiva skölden med storkorskedjan eller - om de ej äro berättigade till dylik - med storkorsbandet, så att ordenskorset kommer att hänga mitt under skölden. Flera kedjor eller band ordnas utanför varandra med den förnämsta ytterst och ordenstecknen hängande i rät linje över varandra mitt under skölden, varvid ordenstecknen komma att täcka närmast utanför varande kedja.

B. Kommendörer hänga ordenskorset i en dubbel bandslinga mitt under skölden, varjämte kommendörer av första klassen lägga skölden på den förnämsta ordens kraschan, så att dennas spetsar sticka fram untanför sköldens kanter. Flera kommendörstecken ordnas om de äro flera med de(t) förnämsta i mitten och de övriga alternerande till höger och vänster därom enligt följande schema: 12, 213, 3124, 42135 o.s.v.

C. Innehavare av officers- och riddartecken, dekorationer och medaljer hänga sitt utmärkelsetecken i ett enkelt, rakt band mitt under skölden. Flera bröstdekorationer ordnas sinsemellan efter samma regler som kommendörstecknen. Om halskors och bröstkors tillsammans skola anbringas under en sköld, hänga halskorsen i mitten och bröstkorsen på alternerande sidor därom.

Efter medeltida förebild kunna ordenstecknen även anbringas fullt fristående invid ett vapen, då vanligen invid en hälmprydnad."

En grov skiss över olika exempel.

Frågan som inställer sig är - var drar man gränsen för det som är rimligt att visa upp i sitt vapen? Naturligtvis kan ingen hindras från att göra som den vill, men här är några personliga reflektioner.

• Ursprunget till bruket att uppta ordnar, dekorationer och medaljer stammar från riddarordnarna. Av detta följer att officiella och halvofficiella riddarordnar och förstjänstordnar är självskrivna.
• Sveriges adels- och ridderskaps kalender listar innehavda officiella ordnar, dekorationer och medaljer. Därutöver svenska halvofficiella guldmedaljer.

Jag menar att denna stränga praxis kan vara lämplig att överföra även till heraldiken, möjligen med utvidgningen att även övriga guldmedaljer kan inkluderas. Att enbart föra den ädlaste valören av utmärkelser i vapnen ligger i linje med den ursprungliga tanken: inkluderingen av ordnar, dekorationer och medaljer i heraldiska vapen bär vittnesbörd om excellens. Brons är inte en ädelmetall och bronsmedaljer skall därför inte förekomma. Den utländska heraldik som jag har sett innehåller sparsamt med ordnar och nästan inga medaljer och svenska heraldiken anknyter härigenom till samma tradition.